Några avslutande ord om Ehnmarks Tocqueville-essä

Varje gång jag läser en klassiker – som nu Tocqueville – märker jag att jag hade kunnat fortsätta kommentera och citera i det oändliga. Eftersom jag igår läste ut Anders Ehnmarks bok Slottet – en essä om Alexis de Tocqueville vill jag därför försöka avsluta i ämnet.

 

Det finns mot slutet av Slottet ett kapitel som heter Friheten. Varje sådant kapitel är i själva verket en fristående essä. I det läser han Tocquevilles sista verk, Gamla regimen (utgivit på svenska i Ervin Rosenbergs översättning med titeln Den gamla regimen och revolutionen). 

Ehnmark konstaterar att Tocqueville är i femtioårsåldern när han skriver denna bok, och att han hade dragit sig tillbaka. Han är fylld av tristess av att leva i det andra kejsardömet, och han vill försöka förstå hur ”ett mönsterbildande förtryck kunde organiseras” mitt i revolutionsförloppet. Hur var det möjligt att landet, ”det olydiga”, så villigt underkastade sig, frågade han sig men övergav tanken och satsade istället på skriva om ”de långa linjer (som) löper genom revolutionsögonblicket.” Han ville se varför den gamla regimen i själva verket var den nya och varför jämlikheten ”var ett verk av kungarna, inte av revolutionärerna”.

Anders Ehnmark menar att Tocqueville i detta närmade sig 1789 på samma sätt som Solsjenitsyn närmade sig 1917 i Det röda hjulet; ”Bägge författarna söker återskapa ett vägskäl, där en annan utveckling hade varit möjlig, återställa en öppen framtid åt det förflutna, som annars likriktas av revolutionen och bara behåller riktningen dit. På så sätt kastar ju stora händelser sin skugga bakåt.” 

Och istället för att söka en ”om inte”-historia, måste han ställa sig frågan hur man kunde ge 1789 en fortsättning. Ehnmark: ”Hur konstruera en frihet, som inte leder in i rundgången befrielse-despoti-befrielse. Han liknar sig vid en obducent, som i de döda organen söker livets lagar. Hur kunde dödsfallet ha undvikits, det vill säga hur kan en upprepning förhindras? Tyngdpunkten i hans sista litterära företag förskjuts på det sättet: det som skulle bli despotins förhistoria blev frihetens”.

Avslutningsvis bara en fin reflektion som inte direkt hänger samman med föregående resonemang. Jag citerar stycket i sin helhet och avrundar med det:

”Han är för demokratin och ägnar sig istället, däri det moderna, åt att inskränka den; han är modern, fastän han inte har sitt hjärta hos det moderna. I dessa frågor följer han Benjamin Constant. Han nämner honom aldrig men följer honom nära. Fri- och rättigheterna gör en och en intrång i demokratin, hos Constant främst de individuella friheterna, hos Tocqueville främst föreningsfriheten, av skäl som redan framgått (fruktan för individualismen). Men dessutom ställs demokratin under rättvisans allmänna överinseende. Vid rättvisans gränser upphör folkets makt: det får endast stifta rättvisa lagar.

Jag lyder inte annan lag, skriver Tocqueville i kapitlet om tyranni i Om demokratin, och tillägger: det betyder inte att jag förnekar folkets suveränitet, utan endast att jag över folkets huvuden appellerar till människosläktet. Tanken är omöjlig att precisera, men kan översättas till civilkuragets grundsats: i en konflikt mellan rätt och lag lyder jag rätten.”