Alexis de Tocqueville och "den antireligiösa lidelsen"

Jag läser vidare i  Alexis de Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen i svensk översättning av Ervin Rosenberg:

"En av den franska revolutionens första åtgärder var att angripa kyrkan, och bland de lidelser som denna revolution har uppammat var den antireligiösa lidelsen den som tändes först och slocknade sist. Inte ens när hänförelsen för friheten hade förflyktigats, efter det att människorna hade drivits till att köpa trygghet till priset av slaveri, upphörde man med att revoltera mot den religiösa auktoriteten."

Nej, det hjälpte inte att Napoleon gjorde "gagnlösa försök att tämja dess kristendomsfientlighet" - människor kunde rentav skryta med att de var revolutionens anda trogna, just för att de var "icke troende".

Här bränner det verkligen till i  Alexis de Tocquevilles berättelse. Han understryker att "kriget mot religionen bara var en episod i denna stora revolution, ett av dess iögonfallande och likväl flyktiga drag", men säger också att de 1700-talsidéer som låg till grund för revolutionen utvecklat en filosofi som var djupt religionsfientlig. Nå, ändå leder hans resonemang fram till något som kanske inte är helt oväntat:

"Det var mycket mindre som religiös lära än som politisk institution som kristendomen väckte detta ursinniga hat. Hatet mot prästerna kom sig inte av att de gjorde anspråk på att reglera förhållandena i den andra världen, utan därför att de var jordägare, herremän, tiondetagare och styresmän i denna värld. Kyrkan hatades inte därför att den inte skulle kunna ta sin plats i det nya samhälle man var i färd med att skapa, utan därför att den höll den starkaste och mest privilegierade platsen i det gamla samhälle som det gällde att krossa."

Tocqueville är inte sen att påpeka att denna omständighet kom att gälla också andra länder än Frankrike; "det finns knappast någon kristen kyrka i Europa som inte har vaknat till liv sedan revolutionen".

Det som gör Tocquevilles resonemang om kyrkan som världslig makt så intressant är att de religiösa institutionerna världen runt idag är just sådana makter. Inte minst har den så kallat arabiska våren bekräftat vilken oerhörd makt islams prästerskap har över sina samhällen. När kyrkan blir, eller fortsätter att vara en sådan jordägande, juridisk och social makt i ett samhälle måste den förstås ifrågasättas och bekämpas. Den fråga jag låter vara öppen vill jag också avsluta med: vad innebär det konkret i dagens europeiska samhällen, och hur ser de religiösa samfundens jordiska makt ut här?