Minneshärbärget och söndagsvilan

Foto: Astrid Nydahl

Tony Judt avled i augusti 2010. Två år tidigare hade han vid sextio års ålder fått diagnosen ALS. Svårt sjuk, totalförlamad och med en grotesk mask för ansiktet för att alls kunna andas vistades han nattetid i det han kallar Minneshärbärget. Det är också titeln på den bok som släpptes samtidigt med Ill fares the land. Judt tillämpade en kinesisk minnesteknik som gjorde det möjligt för honom att diktera denna vackra och smärtsamma bok, färdigskriven bara månader innan han avled. Boken inleds med ett klaustrofiskt avsnitt där han berättar om sjukdomen och hur livet gestaltar sig när den slagit till.

Det är en gripande text av en samtida intellektuell som vägrar erkänna sig besegrad, som in i det sista ville arbeta, utifrån de allt svårare villkoren. Sedan går han in i minnena, han ser tillbaka på de tidiga barndomsåren. Särskilt fäster jag mig vid hur doft- och färgrika dessa minnen är. Som om man satt bredvid Judt och han bläddrade i fotoalbum. Jag kommer länge att minnas avsnittet där han berättar om sig själv som tonårig agitator på en israelisk kibbutz. Mot slutet av minneshärbärgets bilder, röster och situationer återkommer han till det som avhandlats i Illa far landet. Jag vill avsluta med att citera det och påminna om att vi med dessa två böcker berikats i en politisk diskussion som i det närmare avstannat:

”Att vara ’dansk’ eller ’italienare’, ’amerikan’ eller ’europé’ kommer inte bara att vara en identitet, det blir ett avfärdande av och en förebråelse mot dem det utesluter. Staten kommer inte att försvinna utan är kanske på väg att få en ny roll. Privilegier som medborgarskap och uppehållstillstånd kommer att användas som politiska trumfkort (…) I detta sköna nya århundrade kommer vi att sakna de toleranta, de marginella: gränsfolket. Mitt folk.”

Efter att djupgående ha studerat de sociala och kulturella rörelserna i 2000-talets värld, och efter att pregnant ha beskrivit välfärdsstaternas förfall och de socialdemokratiska rörelsernas förvirring och kräftgång, kommer Judt till en slutsats som i flera betydelser är märklig. Skulle det vara intolerant att säga vilken identitet man har? Skulle det vara oviktigt att betrakta medborgarskap och uppehållstillstånd som något annat än just privilegier?

Foto: Astrid Nydahl

Judts ord får mig att vilja invända. Jag tror nämligen att det frikostiga utdelandet av sådana saker gjort Europas nya, huvudsakligen muslimska, snabbt växande minoritetsbefolkningar allt annat än tacksamma. De uppvisar inga tecken på att ha fått ett privilegium: nämligen ett uppehållstillstånd i ett land dit de kommit utan att vara inbjudna, och där de betraktat det som en självklarhet att från dag ett ha fått ta emot fri bostad, medel till uppehället och en gräddfil till utbildningar och anställningar i ett Europa där segregationen gjort förturssystemet sådant att det numera blir en del av den självbild som de olika nationaliteterna betraktar som sin olycka. Vad var det han skrev i Illa far landet? Jo:

”Det finns gott om belägg för att folk litar mer på varandra om de har mycket gemensamt, inte bara religion eller språk utan också inkomst. Ju mer jämlikt ett samhälle är, desto större är förtroendet.” 

I ett gettoiserat och segregerat Europa kommer känslan av förtroende alltmer att minska och kanske helt försvinna. Så ser vår framtid ut och Tony Judt är inte först att påpeka det, redan Konfucius konstaterade att utan förtroende kan en stat inte styra eller fungera.

 (Ur min bok Identitärt. Om rötter, identitet och politisk aktivism)