I full frihet vid Vånga och Oppmanna

Foto samtliga bilder: Astrid Nydahl

"Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.

Jag slapp människor under söndagen. Umgicks med vattnet, skogarna, vinden, tystnaden och de evighetslånga vyerna. Stora delar av dagen gick åt till denna vackra och välgörande tur. 

"Häv depressionen med promenader och pussel, säger Margaret Drabble i en artikel i Guardian. Metoderna är många, men en sak kan jag säga med ganska stor säkerhet: en verkligt djup och svår depression låter sig inte hävas med promenader och pussel. Nedstämdheten och melankolin kan lätta, men det är också allt. Drabble har fler metoder, en av dem är skrivandet. För den som lyckats komma upp ur de allra svartaste djupen är naturligtvis skrivandet en metod som överträffar alla andra. 

Cioran säger att varje bok är ett uppskjutet självmord. I sin bok På förtvivlans krön (Dualis, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder) säger han: 

"Fastän lidandet som fenomen gör intryck på mig och stundtals till och med fascinerar mig, skulle jag inte kunna skriva någon försvarsskrift för det, ty det långvariga lidandet - och verkligt lidande är långvarigt - leder slutligen till galenskap, det förstör, bryter ned, hur renande det än må vara i sin inledande fas (...) Varje sant lidande är en avgrund."

Om man beaktar Ciorans ord inser man snabbt att ett pussel - eller annan intellektuell stimulans av det slaget - knappast kan hindra en människa från att sugas ner i avgrunden.

Men Cioran protesterar också mot "den friska" delen av mänskligheten, den som fortsätter att förströ sig samtidigt som folkmorden pågår: 

"De välmående, de normala och medelmåttiga har varken någon erfarenhet av lidande eller känsla för döden". 

Cioran ställer något helt annat än det välmående och normala mot det djupa lidandet: 

"Jag uppskattar den tanke som har kvar en smak av kött och blod, och framför den tomma abstraktionen föredrar jag tusen gånger heller en tanke som har sitt ursprung i sexuell hänryckning eller i ett nervöst sammanbrott."

För den som har självmördare i familjen kan livet aldrig bli normalt, vad nu det är. För den människan är lidandet alltid förbundet med döden för egen hand. 

Var går gränsen för de vansinniga tankarna? Var går gränsen för de förbjudna tankarna? Ju mer jag umgås med texter, desto starkare blir min övertygelse om att det är två helt olika fenomen. Det vansinniga manifesteras oftast som manier; de uttrycks klumpmässigt, i skov och samlade som paket av "åsikter". De förbjudna tankarna är en helt annan kategori; de uttrycks som kritik mot rådande konsensus och uppsättningar av tabun, de kan vara politiskt eller existentiellt motiverade. Vansinnet kan sammanfalla med det förbjudna, men skiljer sig från det genom sin monomani, sin språkliga plumphet, sina allt annat än slumpmässiga angreppspunkter. När en politiker i Budapest håller upp en slangbella och säger att hon fått den "av en palestinsk vän" och lägger till: "De och vi har samma fiende" behöver vi varken kategorisera det uttalandet som vansinnig eller förbjuden tanke (se not). Förbjuden tycks den inte längre vara, även om den rör sig alldeles i närheten av ett tabu. Vansinnig är den i så måtto att den utan minsta fantasi ansluter till en ideologi och en angreppspunkt de flesta av oss trodde var död. Men vi behöver inte ägna särskilt mycket analytisk kraft åt fenomenet för att förstå att det lever och uttrycks i det offentliga rummet.

"Snart kommer väl familjen Bonniers och gastar om att fildelning också är antisemitism" 

skrev någon på en svensk blogg. Här sker kopplingen mellan Juden och Antisemitismen som tabu alldeles medvetet. Vad som är vansinne och vad som är ett tabubrott i den sortens uttryck är svårt, kanske omöjligt, att se. EM Cioran skriver: 

"Man fruktar framtiden bara om man inte är säker på att kunna ta livet av sig i det ögonblick man själv vill." (Om olägenheten i att vara född). 

I så måtto bär de flesta av oss på en välgrundad fruktan inför det som ska komma. Det finns alldeles runt hörnet och det kommer att angripa oss kanske fortare än vi vågar ana. Vansinnet har skapat sin allians med det förbjudna. Ett viktigt tabu är brutet och floden kan fritt välla fram i både nya och gamla fåror. Cioran igen: 

"Medvetandet är mer än en tagg, det är dolken i köttet"

Not: "Till sist står så Krisztina Morvai i talarstolen. Ryktet talar sant: säkert är hon Ungerns vackraste politiker. Det är på henne man väntat och hon viftar med en slangbella i luften, Krisztina Morvai är här den enda som bär vapen. Demonstranterna jublar och skränar. Slangbellan har hon fått av en palestinsk vän och som palestinierna försvarar sig mot israelerna måste också ungrarna börja försvara sitt land mot dess fiender. Att palestinier och ungrare har en gemensam fiende verkar demonstranterna övertygade om: flera av dem bär på plakat med den förhatlige förre riksbankschefen György Surányis ansikte inskrivet i en gul judestjärna." Richard Swartz i Svenska Dagbladet, 3 maj 2009.

Själv avstår jag varje form av talarstol. När jag satt i Vånga och Oppmanna idag hade jag, som alltid under sommarhalvåret, med mig den utestol som skonar rygg och ben. Där umgås jag med litteraturen, nyckelpigorna och Astrid.