Vasco Graça Moura avliden - minnesord av Marianne Sandels

Söndagen den 27 april spreds snabbt nyheten i Portugal att en av landets största personligheter, Vasco Graça Moura, hade gått bort under förmiddagen. Premiärministern Pedro Passos Coelho sade under dagen att han med stor ledsnad hade mottagit beskedet om sin vän: ”Det civila samhället och detta lands kultur är i sorg.”

Efter revolutionen den 25 april 1974 – vars fyrtioårsjubileum nyligen har firats i Portugal – blev det tillåtet att bilda en PEN-klubb i landet och som medlem i denna kom Vasco Graça Moura första gången till Sverige år 1980. Redan då väcktes hans intresse för Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, som han har översatt i antologier med min hjälp. Dessutom tar han på ett nära nog magiskt sätt upp Ekelöf i sin diktsvit ”Uma carta no inverno”, publicerad på svenska i ”Ett vinterbrev och andra dikter” år 2000 av förlaget Ariel.  Detta förlag och Occident – bägge i Skåne – samt framför allt Almaviva i Uppsala har publicerat översättningar av hans lyrik och en roman.

Legendarisk genom sin arbetsförmåga på olika plan väckte Vasco Graça Moura ändå stor uppmärksamhet när han i januari 2012, strax efter sin 70-årsdag, accepterade att bli chef för Portugals viktigaste kulturinstitution, Centro Cultural de Belém. Det var uppenbart att han redan då var svårt sjuk i cancer. Emellertid fortsatte han också i frenesi med sitt skönlitterära arbete och stora engagemang i olika debatter i pressen. Den 23 april, Bokens Dag – Cervantes och Shakespeares dödsdag – publicerades hans sista krönika i Diário de Noticias. Där tog han upp Portugals ställning som land inom Europa och EU i perspektivet av den allvarliga krisen mellan Ukraina och Ryssland.

För många är Vasco Graça Moura välkänd som en stor kärlekslyriker. Här följer en dikt i ett mörkare tonläge, kanske förebådande hans svåra sjukdom. Den ingår i antologin ”Vintergatan asfalteras i vitt”, Almaviva 2012.

Vanitas

och plötsligt var musan där

i tystnadens immiga spegel.

hon var gjord av måne, brons och alabaster.

inåtvänd kammade hon sitt hår

och av dimma var hennes blick,

obeveklig i dröm och verklighet.

det är musan som skall döda mig, tänkte jag,

ta mitt hjärta, min röst i beslag,

allt som jag inte ville förlora

och till mitt fördärv hade hon långt innan

svurit att slita mig i stycken.

det var musan som skulle stöta dolken i mig

och mäta ut sin tid efter det blod

som vällde fram ur mig. och jag förlorade.

till mitt fördärv förändrades på nytt

den oberörda musans tillstånd

och den sällsamma glansen blev livlös,

gjord av måne, brons och alabaster,

som i en övergiven krater,

när musan i sin spegel visar natten

och stirrar på oss med ögon utan pupiller.

                      (övers: Marianne Sandels)