Sydsvenskan om Leicester: "Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande”

"Här är de vita alltjämt i majoritet" - skulle man kunna travestera Sydsvenskans absurda fixering vid hudfärg. Foto från en av kyrkogårdarna i Selly Oak, Birmingham av Astrid Nydahl.

Sparkhill kan betraktas som ett – av många – exempel på hur islamiseringen i den brittiska vardagen ser ut. Sparkhill och Birmingham är delar av Black Country, det vill säga West Midlands.
 
Men eftersom man också med stark oro kan konstatera att vissa engelska städer idag har en majoritetsbefolkning av invandrare, där inte alla är muslimer utan också hinduer, vill jag ge ett sådant exempel från en stad som ligger nära Black Country, nämligen Leicester i East Midlands. Stadens utveckling har föranlett Malmötidningen Sydsvenskan att göra ett mycket stort reportage under rubriken ”Här är snart vita i minoritet” om Leicester (Sydsvenskan den 7 april 2012, reportage av Kenan Habul).

Reportaget inleds med en mening som kan sägas vara symptomatisk:  ”Engelska Leicester beskrivs som en multikulturell lyckosaga.” Redan i de orden slås en ton an, och den tonen står i full överensstämmelse med den förhärskande ideologin, både i England och i Sverige.

Det intressanta är också hur reportern väljer att hela tiden framställa staden som ett föredöme. Så berättar han till exempel om somalier  som lämnat det ”dåliga Sverige” för England. En av dem säger att Leicester är staden där de vill stanna för resten av livet. Sedan denna somalier, Hassan, berättat om hur mycket bättre allt är där, jämfört med Göteborg konstateras torrt: ”Uppemot 90 procent av de muslimska barnen mellan 5 och 14 går i en koranskola, enligt statistik från kommunen”. Att det är religionens auktoritet som på detta sätt lyfts fram som något positivt kan man inte tvivla på.

”Kvinnor i pastellfärgade saris och män med svarta skägg går hastigt på de smala trottoarerna på Belgrave Road. I affärerna Punjabi-kläder, indiska godsaker och juveler. Även för en Malmöbo blir intrycken överväldigande” heter det i reportaget.

Och lite längre fram: ” Visst är arbetslösheten stor, nästan en tredjedel av alla mellan 18 och 24 är utan jobb. 35 procent av hushållen får olika bidrag”. Man ser, trots försöken att utmåla Leicester som en lyckodröm, hur sprickorna öppnar sig i muren. Liksom för städerna i Black Country väntar ännu större sociala problem.

Men det är uppenbart att det är den engelska befolkningen, de som i reportaget kallas ”de vita” (se not nedan), som är stadens stora problem, eftersom de utgör 90% av befolkningen i just den stadsdelen:

”I New Parks är den öppna arbetslösheten 18,6 procent, den näst högsta i hela staden. Antalet rökare är nästan flest i landet, tonårsmammorna är fler än genomsnittet i Leicester. Av de cirka 12 000 invånarna är nästan 90 procent vita.”

Så berättar reportaget om hur de unga invandrarna lockas till musikens värld, och inte minst, till religionens. Uppenbart måste slutsatsen vara att moskén är framtiden för Leicester, som för alla andra, oavsett om vi lever där, i Black Country eller i Sverige.

Reportaget klingar sprött av framtidstro när det närmar sig slutet och berättar om en annan av stadsdelarna och dess inspelningsstudio: ”Killarna i studion har indisk-muslimsk och karibisk bakgrund och självklart umgås de med alla, säger de. Highfields har förknippats med kriminalitet och prostitution, men på senare år har ryktet förbättrats. Under vårt besök där ser vi endast unga män med långa skägg och i traditionella shalwar kameez, långskjorta och byxor, som jäktar till moskén.”

Ja, de jäktar och framtiden tillhör islam. Låt det inte råda någon tvekan om varför Sydsvenskan skildrar Leicester som en framtidsdröm, där man ”självklart umgås med alla”.

Not: Detta kräver en liten förklaring. I brittiska folkräkningar, den senaste hölls 2011, kategoriserar man människor just så, ”vita”, till skillnad från asiater, afrikaner, karibier, kineser. Hade vi haft att göra med samer, inuiter, indianer och andra sådana folk, hade man talat om ursprungsbefolkning – Englands vita är just en ursprungsbefolkning. Här i Sverige lyckas vi inte ens ge oss själva en sådan identitet som engelsmännen. Om någon av misstag, som statsminister Reinfeldt sommaren 2012, använda begreppet ”etniska svenskar” drar stora larmapparaten igång (”Reinfeldt: Etniska svenskar har jobb” rubrik i  Dagens Nyheter 14 maj 2012)