Malme med Stephans ögon

Malmö är en stad, men i lika hög grad ett tillstånd, en mentalitet. Att säga att Malmö är ”typiskt skånsk” ger en vrångbild eftersom staden inte kan jämföras med några andra. Malmö är en mentalitet präglad av industrialismen, en attityd som innebär noll respekt för skrytpellar och fint folk.

Jag föddes i Malmö, växte upp i Malmö, bildade familj i Malmö. Men när jag och familjen lämnade staden fanns det starka skäl. Man skulle kunna säga att skälen blivit så mycket starkare idag, och att Malmös negativa sidor befinner sig i full blomning.

Malmö är, det vet alla numera, staden där maffiagrupperingar med dödligt våld styr sina affärsimperier. De handlar med narkotika, vapen och människor. De kräver just ”respekt” av de gamla malmöborna. Så uttrycktes det då ett mandeiskt begravningståg gick genom stadens centrum. Den starke och/eller den som är mest benägen att använda våld kan tala så utan några konsekvenser.

Men, Malmö är så mycket mer och så mycket annat. Kanske är detta, det andra Malmö, en stad som hotas av den så kallade ”utvecklingen”. Det kan ingen Sydsvenskan-redaktör ändra på, hur käcka reportage man än gör om staden. Det är inte bara det dödliga våldet som hotar det andra, det genuint folkliga och historiskt förankrade, Malmö. Det är också alla de dagliga bedrövelserna: rånen, skolornas förfall, sjukvårdens haltande, våldtäkterna, misshandeln på gator och torg. Det är den gigantiska arbetslösheten, där hela stadsdelar går i ett slags väntan och sysslolöshet.

Stephan Skougaard är en äkta malmöit av den gamla stammen. Han känner sin stads själ och mentalitet, är en självklar del av den, och han bär den vidare in i framtiden. Hans debutbok är inte skriven på Malmödialekt, men den är kryddad med fina ord och uttryck som bara finns i Malmö.

Redan sättet han skriver stadens namn – Malme – ger mig fröjdefulla rysningar. För visst saknar man sin födelsestad, visst kan man längta tillbaka till det som var präglande.

Skougaard gör det på bästa tänkbara sätt, när han ska ringa in staden för läsaren: han är konkret. Hans adresser, miljöer och människor är handfast verkliga och han berättar om dem med stor kärlek. Mycket har till exempel skrivits om ungraren Zoltan som drev restaurangen Hungaria på Davidshallsgatan. Men jag vet ingen som gjort det med så mycket värme och humor som Skougaard. Har någon, å andra sidan, så många udda och sära människor att berätta om som han? Taxichauffören Arne som på ålderns höst dagligen tittar in på Pizzeria Rex på Nobelvägen för en öl och timmar av anekdoter, gänget på kafé i gamla EPA-huset på Södergatan, Lufs som kom och försvann men hann med att skriva sina favoritparoller - "Hata data" - högt upp på det vattentorn som i folkmun heter ”Pitten” – de är bara några av alla dessa människor som man njuter av att bekanta sig med.

Och så miljöerna. Bara kapitlet om varuautomaterna på Amiralsgatan, fyllda av livsmedel och – inte att förglömma – de preventivmedel man i smyg tryckte ut, ”kaddongorna”, räcker som argument för den här boken. Berättelsen rymmer också ett människoöde att fascineras av, tonårsflickan Maria som skickas ut av föräldrarna för att trycka bröd i automaten, men som hamnar i Amerika. Det är en Malmöskröna som höjer sig över de flesta.

Nå, detta är en bok att rekommendera. Är man nostalgiker får man den dos man behöver. Men man kan ju också läsa boken som ett minne av en stad som dels för länge sedan dött och som i andra avseenden hotas av något helt annat, i modernitetens och migrationens tidevarv, då inte minst den kulturella relativismen gör vad den kan för att sätta punkt för det som en gång kallades Folkhemmet.

Tisdagstrollen och matlagningen

Foto: Astrid Nydahl

Började tisdagen med långsittning på Landön, drygt tjugo grader, klarblå himmel, ett svanpar, en ensam fiskare och för övrigt bara tystnaden.

Väl hemkommen började förberedelserna för morgondagens familjemiddag. Jag har lagat fyra rätter, två av dem med oxkött, två av dem med kyckling- respektive fläskkött. Jag har inga tandtroll men däremot ett helg gäng matlagningstroll som hjälper mig med maten. Efter köttet kom olivoljestekningen av alla grönsakerna och som kronan på verket min specialare; blomkålspuré gjord på två stora blomkålshuvuden, två ägg, en grönsaksbuljongtärning och en rejäl dos tjock grädde. Nu är allt färdigt. Jag har löst de digitala problemen, haft en kraftig insulinkänning men är på allra bästa humör denna sommardag.

Imorgon börjar en efterlängtad helg tillsammans, med barn och barnbarn, majbål, god mat, öl och vin och snaps, sång vid bålet och sedan återvändande till kvällssittningen hela gänget.

1:a maj står skrivet i stjärnorna. Bara en sak vet jag: politikens påvar och politikens missionärer till höger och vänster får promenera utan mig. Det finns andra sätt. Vi brukar tillämpa alternativen i den här familjen.

Nu läser jag Anders Ehnmarks fina bok om Gramsci: En stad av ljus. Hade glömt hur bra den är. Hade glömt hur viktig den är. Och så gluttar jag förstås i TLS och ler lite barnsligt när jag hör att Paul Weston arresterats i London för att han högläst för publik ur Churchills memoarer om islam. Sådan är vår tid. Here, there and everywhere som de sjöng när det begav sig.

Vasco Graça Moura avliden - minnesord av Marianne Sandels

Söndagen den 27 april spreds snabbt nyheten i Portugal att en av landets största personligheter, Vasco Graça Moura, hade gått bort under förmiddagen. Premiärministern Pedro Passos Coelho sade under dagen att han med stor ledsnad hade mottagit beskedet om sin vän: ”Det civila samhället och detta lands kultur är i sorg.”

Efter revolutionen den 25 april 1974 – vars fyrtioårsjubileum nyligen har firats i Portugal – blev det tillåtet att bilda en PEN-klubb i landet och som medlem i denna kom Vasco Graça Moura första gången till Sverige år 1980. Redan då väcktes hans intresse för Gunnar Ekelöf och Tomas Tranströmer, som han har översatt i antologier med min hjälp. Dessutom tar han på ett nära nog magiskt sätt upp Ekelöf i sin diktsvit ”Uma carta no inverno”, publicerad på svenska i ”Ett vinterbrev och andra dikter” år 2000 av förlaget Ariel.  Detta förlag och Occident – bägge i Skåne – samt framför allt Almaviva i Uppsala har publicerat översättningar av hans lyrik och en roman.

Legendarisk genom sin arbetsförmåga på olika plan väckte Vasco Graça Moura ändå stor uppmärksamhet när han i januari 2012, strax efter sin 70-årsdag, accepterade att bli chef för Portugals viktigaste kulturinstitution, Centro Cultural de Belém. Det var uppenbart att han redan då var svårt sjuk i cancer. Emellertid fortsatte han också i frenesi med sitt skönlitterära arbete och stora engagemang i olika debatter i pressen. Den 23 april, Bokens Dag – Cervantes och Shakespeares dödsdag – publicerades hans sista krönika i Diário de Noticias. Där tog han upp Portugals ställning som land inom Europa och EU i perspektivet av den allvarliga krisen mellan Ukraina och Ryssland.

För många är Vasco Graça Moura välkänd som en stor kärlekslyriker. Här följer en dikt i ett mörkare tonläge, kanske förebådande hans svåra sjukdom. Den ingår i antologin ”Vintergatan asfalteras i vitt”, Almaviva 2012.

Vanitas

och plötsligt var musan där

i tystnadens immiga spegel.

hon var gjord av måne, brons och alabaster.

inåtvänd kammade hon sitt hår

och av dimma var hennes blick,

obeveklig i dröm och verklighet.

det är musan som skall döda mig, tänkte jag,

ta mitt hjärta, min röst i beslag,

allt som jag inte ville förlora

och till mitt fördärv hade hon långt innan

svurit att slita mig i stycken.

det var musan som skulle stöta dolken i mig

och mäta ut sin tid efter det blod

som vällde fram ur mig. och jag förlorade.

till mitt fördärv förändrades på nytt

den oberörda musans tillstånd

och den sällsamma glansen blev livlös,

gjord av måne, brons och alabaster,

som i en övergiven krater,

när musan i sin spegel visar natten

och stirrar på oss med ögon utan pupiller.

                      (övers: Marianne Sandels)

Måndagsdöden

Gramsci, 1922

I morse hittades den man som försvann i julas här i staden. Han flöt mellan vassen i Hammarsjön. I morse fick jag också kännedom om detaljer i den märkliga monopolisering som pågår på kulturredaktionerna i landets lokalpress. Jag kan vända både den fysiska och den kulturella döden ryggen, av den enkla anledningen att den verkliga världen inte längre verkar vara min.

Det jag däremot verkligen fruktar är vad Putinregimens agerande i Ukraina ska leda till. En försommardag med värme och skönhet som den här vill man helst inte tänka alltför långt. Och ändå gör man det. I varje reportage från Ukraina ser jag vårklädda människor flanera under blomstrande träd. Grönskan är frodig som här. Men de bär på både oro och rädsla.

Med posten kom nya numret av Författaren. Nu med radikal läderklädd ung författarinna som gästredaktör. Tidskriften liknar i allt högre grad ett organ för den samlade svenska vänstern. Det är kanske just vad den är?

Nu åker jag och handlar. Det blir säkert något starkt för kvällen också. Om inte annat för att lindra de fysiska smärtorna. De andra ber jag Gramsci och Márai ta hand om.

Vasco Graça Moura har avlidit

Vasco Graça Moura, Portugals störste samtida poet har avlidit i cancer. Jag fick dödsbudet för mindre än en kvart sedan av en portugisisk bekant.

Den senaste boken på svenska är en antologi utgiven av hans förläggare och översättare Marianne Sandels. Då skrev jag:

"Vasco Graça Moura är jag väl bekant med och har rentav publicerat i svensk översättning. Jag utgav hans roman En mörk tid i Lissabon. Gåtan Zulmira i svensk översättning av Örjan Sjögren 2007. Men det är som poet han är allra bäst, vilket så tydligt framgår av hans dikter i denna nya antologi: i morse i foz, där jag är född, slog det blygrå havet/ rytande mot piren, angrep rasande gilreuklippan/ och var en skummande vulkan som fläktes upp mot skären heter det i dikten det säkra stället.

Antologin heter Vintergatan asfalteras i vitt. Du hittar hans övriga böcker genom google. Har du inte läst honom tidigare väntar ett storslaget författarskap. Vascos gärning är omfattande: som politiker satt han i EU-parlamentet, han har haft en rad viktiga poster och tjänster i hemlandet och när han senast blev chef för Belém Cultural Centre vägrade han lyda de nya språkdekreten, och kommer säkert mest att kommas ihåg för att han stod upp för det portugisiska språket i alla dess olika uttrycksformer - till glädje inte minst för brasilianarna som värnat och värnar sitt. Jag kommer att minnas Vasco som den milde man han var när Per Helge och jag träffade honom i Lissabon på 1980-talet, och för hans generositet på det rent privata planet - och som en poet jag läst alltsedan jag såg de första svenska översättningarna.

Julian Better: Jag var barn i Gulag. Ett vittnesbörd

Kan man föreställa sig att små barn spärrades in och skickades till den väldiga lägerkontinenten Gulag i Sovjetunionen? Nej, det kan man inte. Formellt fanns det inte heller några barn som var fångar. Ändå levde de där, därför att deras mödrar fått en eller annan falsk och grotesk anklagelse emot sig, dömts och skickats iväg för ”korrektion” och ”hårt arbete” – vilket i klartext innebar svält och umbäranden. Också barnen svalt.

I Sverige bor Julian Better, född i Moskva 1937 av en polsk mamma (pappan försvann i Stalins dödsmaskin). Efter Gulag växte han upp i Polen tillsammans med mamman, men när judeförföljelserna intensifierades i slutet av 1960-talet kom han till Sverige, och här har han arbetat som gymnasielärare i matematik, kemi och fysik.

Betters bok är liten till omfånget, endast 195 sidor i det lilla formatet. Men det är en bok som glöder av fasa och skräck. Jag har läst ganska mycket om Stalins terrorapparat och den paranoida kommunismens förtryck. Om Gulag har några av de stora författarna skrivit, inte minst en sådan central gestalt som Solsjenitsyn. Men Julian Betters lilla vittnesbörd är något helt annat. Han skriver sig bokstavligen ner i barndomen och berättar med barnets perspektiv. Ibland tvingas jag lägga boken åt sidan. Eftersom jag själv har ett minne av en vistelse på barnhem kan jag alltför lätt föreställa mig hans vistelse på ett sådant, inom Gulag. Där handlar det inte bara att ha slitits från mamman, utan också om gräsliga villkor av köld, svält och ohyra.

Betters föräldrar var båda revolutionära kommunister. Efter att ha tvingats bosätta sig under två år i Berlin, där mamman antog täcknamnet Herta Berger, blev fadern skickad till Moskva 1929. Hustrun följde med och så var det dags för nya, nu förryskade, namn igen.
Det var en svår tid. Kollektiviseringen pågick och baslivsmedlen potatis och bröd ransonerades. Pappan rosade ändå den sovjetiska ordningen, allt skulle bli bättre. 1933 började utrensningarna på arbetsplatserna. Då kunde en partibok rentav vara en belastning. Nu letade man ”förrädare”. Den 11 augusti 1937 undertecknades ordern för en ”polsk operation” och säkerhetstjänsten NKVD arresterade människor på etniska grunder. 140,000 polacker som bodde i Sovjet greps och blev den första etniska minoriteten att fylla Gulag-lägren. Redan den 30 augusti hämtades pappan och det var sista gången man såg honom. I december verkställdes dödsdomen genom nackskott mot honom. Då hade Julian Better bara levt i fyra dagar. Bland de politiska fångarna fanns kategorin ”familjemedlemmar till fosterlandsförrädare”. Det innebar att lille Julian fick följa med när mamman greps den 4 september 1937, anklagad för ”kontrarevolutionär verksamhet”, konkret uttryckt som ”spioneri för Hitlertysklands räkning”. Så groteska var anklagelserna som mötte miljoner människor, det var som en annan verklighet där allt vitt blev svart och sanning blev lögn.

Mamman dömdes till det för omständigheterna milda straffet fem års vistelse i Gulag. Först fördes hon och sonen till Butyrkifängelset, men sommaren 1938 fördes de med en transport mot nordost, till Sovjetrepubliken Komi. Nu började helvetet av vitaminbrist, undernäring, köldskador och förnedring. ”Republiken Komi var ett enda stort koncentrationsläger”, skriver Better.

Lille Julian placeras på ett NKVD-barnhem i Gulag. Förmodligen var han runt 18 månader gammal när han skildes från sin mamma. Hon själv fick till uppgift att bistå i det mikrobakteriologiska laboratoret, där läkaren, också hon fånge, Julia Iosifovna Solokova stod överst i det dagliga arbetet. Mamman fick diska burkar där det funnits urin- och avföringsprover, vilket inte låter så hemskt. Men då ska man minnas att det varken fanns rinnande vatten eller avlopp att tillgå.

I den så kallade barnkrubban var alla ättlingar till ”folkets fiender” – och de behandlades därefter.

I början av 1942 skickade politiska fångar i stor mängd österut. En av fångarna var Menachem Begin, mannen som skulle bli Israels premiärminister! De som försökte fly hamnade förr eller senare i träskmarker där de sakta sjönk mot en säker död, eller så blev de skjutna bakifrån. Andra fick schäferhundarna slita i stycken.

Better fortsätter att skildra sina helvetesår som barn på olika orter i Gulag. Under ett helt år kommer han i kontakt med vatten en enda gång – fast utan tvål. Det närmaste han kommer ”kött” är när han efter en tuppslakt får äta blodet blandat i sin vattniga välling.

När tiden närmade sig för en ”frigivning” – vilket var helt unikt för Gulagfångar – av de polacker som fanns i livet hade den polske kommunistparti-höjdaren Boleslaw Bierut det yttersta ansvaret att presentera en lista för Stalin. När två listor var klara fanns det endast 200 personer på dem. Julian Betters och hans mammas första dag i frihet är den 15 januari 1945. De kommer till Moskva. Lille Julian ser sig omkring med förundran. Polska ambassaden tar sig så småningom an dem. Polen är nu ett land som ska styras av kommunisterna och de tar i detta skede hand om de sina (det ska komma andra, svårare tider också i Polen). Under Moskvatiden början Julians ”förpolskning” – han ska ju lära sig ett helt nytt språk som han aldrig talat. I juni 1945 stiger de på tåget och lille Julian är nu på väg till Warszawa för att ”återuppbygga staden”, full av iver och entusiasm. Sin pappa fick han aldrig möta. Boken slutar med att han lägger en blomma i Butovo där Stalin skapat en avrättningsplats. Nu finns det ett kors på platsen för att alla ska minnas.

Jag är tacksam att jag fått ta del av denna berättelse. Vi behöver vittnesmål om kommunismens brott. Om nazismen och Hitlers Tyskland har vi mängder med information, men ibland verkar det som om människor glömt bort alla de miljoner som dog under den röda terrorns epok. I Sverige kan man fortfarande kalla sig kommunist utan att hängas ut i massmedierna och få obehagliga stämplar på sig. Av någon märklig anledning betraktas svenska kommunister som en del av det ”demokratiska samtalet”.

Från Wikipedia: ”Gulag = "Huvudstyrelsen för korrektions- och arbetsläger". Det saknas allmänt accepterade uppgifter om antalet döda i lägren, och uppgifterna i litteraturen varierar mycket kraftigt. NKVDs egen statistik påstår att det aldrig var mer är 2,5 miljoner fångar samtidigt i Gulag, och ger ingen direkt skattning av döda. Andra källor gör gällande att stor andel dog i transporter och fängelser innan fångarna anlände till lägren. Robert Conquest skattar till cirka 1 miljon döda per år i lägren för tiden 1939-1945, medan Solzjenitsyn, som är av yrket matematiker, baserat på egna observationer kom fram till en dödlighet på 1 procent per dag, vilket kan förmedla känslan för magnituden, men anses som orealistiskt om det extrapoleras till hela GULAG-systemet. Samtidigt i till exempel ett läger som Magadan identifierade man bara 583 överlevande av 12 000 polska fångar.”

Vénus Khoury-Ghata: Flickan som vandrade i öknen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund - Orstadius)

Efter avslutad läsning av Vénus Khoury-Ghatas nya, till svenska översatta roman (utgivningsdag på tisdag) tänker jag först att det är en enkel och rak berättelse om kärlek, svartsjuka, erotik, åtrå och skapande. Men jag hinner inte slå ihop pärmarna förrän jag drar mig till minnes att jag flera gånger under läsningen tänkte att de två kvinnliga huvudpersonerna mycket väl kan vara en och densamma: afrikafödda Zorah kan representera den erotiskt glupska och Mathilde den hemkärt stabila sidan hos samma kvinna. De är ju inte ens helsystrar i berättelsen. Zorah är frukten av författaren Saint-Gilles afrikanska äventyr. En dotter som så småningom blir hans heta älskarinna, bosatt i arrendatorsbostaden medan Mathilde själv tronar i den alltmer förfallna huvudbyggnaden. Men det spelar inte så stor roll för att känslan av en dubbel personlighet ska återkomma, gång på gång. Sådana är vi ju, vi människor, dubbla, mystiska och allt annat än enkla att förstå. 

Låt mig nu säga att jag inte har läst Torgny Lindgrens roman Hummelhonung. Det borde jag kanske ha gjort eftersom Flickan som vandrade i öknen är tillägnad honom. Inte nog med det: bokens sista sida är ett citat taget ur Lindgrens roman. Enligt förlaget har författarinnan inspirerats av Lindgrens roman att skriva sin egen bok. Man får väl då utgå ifrån att det finns något betydande tematiskt eller stilmässigt som gör denna koppling viktig att nämna.

Nå, den person allt kretsar kring och de olika berättarperspektiven står i relation till är Anne från Paris. Hon skriver om Saint-Gilles författarskap och vill se om det finns mer att hämta. Bland annat ska en opublicerad roman finnas där hos Mathilde. Anne gör allt för att få se den, läsa den. Hon till och med tar på sig en massa tungt fysiskt arbete för att så att säga få till stånd en realistisk byteshandel.

Både naturens och människornas krafter sätter käppar i hjulen. De står för krafter som inte den enskilde klarar att hantera. Varje ensam människa måste, i mötet med stormar, översvämningar och envisa medmänniskor söka hjälp. Anne finner metoder. 

Vénus Khoury-Ghatas roman är en magisk pärla. Den pendlar – som i flera av hennes andra böcker – hela tiden mellan en mörk hetta (arabiskt, afrikanskt) och en ljus lättja och likgiltighet (franskt). Det som varken är svart eller vitt får kallas skymning.

Jag övertygas av denna roman, som jag gjort av de tidigare Elisabeth Grate utgivit i svenska översättningar; La Maestra, Ett hus på randen till tårar, Sju stenar till den otrogna hustrun, Hafia och Variationer kring ett körsbärsträd.

Vénus Khoury-Ghata är född i Libanon 1937, men sedan fyrtio år Parisbo.

 Hennes språk är säreget, i prosan finns också en stor dos poesi och enskilda meningar kan se ut som fint slipade diamanter. Hos Vénus Khoury-Ghata finner man ett författarskap av högsta kvalitet.