Smärtorna och vårt tyranniska behov av lycka

I sin dagbok från 2003, Skuggan på Kiasmas vägg, skriver Johannes Salminen:

"Vi har alla för mycket i oss av den moderna människans eviga häpenhet och vrede inför lidandet som faktum i våra liv. Vår tid betraktar smärtan närmast som en förolämpning, en anomali istället för - med Audens ord - en reningsprocess, en nådens möjlighet (...) Vårt tyranniska behov av lycka bryter ner oss, gör oss dubbelt sårbara, här finns ett handikapp inbyggt i hela vår postkristna kultur."

Jag tror att han här träffar precis rätt när vi ska försöka hitta rätt i den labyrint som leder antingen till vreden eller till nåden. Det sista är för mig ett alltför högtidligt ord, jag skulle kanske hellre tala om ett stilla accepterande som bygger på den illusionsbefriade livsuppfattningen. Jag var i fyrtioårsåldern när den andra kroniska sjukdomen slog till. Redan före trettiofem hade jag fått en psykiatrisk diagnos som krävde livslång medicinering. Åren mellan fyrtio och sextio kom psoriasisen smygande, den utvecklade artriten som tvingade mig till oändliga mängder salvor och annat, och de senaste åren en cellgiftsbehandling varje vecka, för att slutligen hamna på den ändstation som heter artros. När jag fick beskedet var det en chock. I båda knäna visade det sig att jag hade slutstadiet av artros med ytterst lite brosk kvar.

Nå, jag befinner mig just nu i en karusell av undersökningar, provtagningar och möten med specialister. Frågan är om jag kommer att godkännas för operation. För en vecka sedan blev jag inte det. Kanske blir jag det aldrig.

Vad kan jag göra, annat än att acceptera situationen och försöka göra det bästa av den? Under söndagen gjorde jag det. Satte mig först vid en öppen altandörr och lät den första värmande solen smeka benen. Tog sedan en promenad med kryckorna en liten bit utmed Hammarsjön. Sedan slog vi oss båda ner på en bänk där och betraktade solglittret i vattnet.

"Vi kan inte göra något av det mörka och smärtsamma, utan det bryter ner oss om vi inte tillräckligt snabbt får bli 'lyckliga' igen. Även psykiatrins metoder bidrar till samma fixering vid det 'normala', i total likgiltighet för att just smärtan är normal."

Kan man inte med just de orden av Salminen försöka gå framåt i livet och betrakta det smärtsamma för en själv som en del av denna "normalitet". Det är ju ett faktum att jag aldrig strävat efter att vara normal. Lycklig blir man på helt andra sätt och av hela andra skäl.