Lissabontåget - roman och film

Eftersom jag just sett Nattåg till Lissabon som film (den säljs med den engelska titeln Night Train to Lisbon) i regi av Bille August, med Jeremy Irons i huvudrollen och Charlotte Rampling i en tung, bärande roll, samt Lena Olin och Bruno Ganz i två av de mindre rollerna - och tyckt väldigt mycket om den (trots de negativa omdömen den fick både i Danmark och i USA) - vill jag ändå ta tillfället i akt att påminna om romanen:

Nobelpristagaren José Saramago tog sig 1984 an den portugisiske legendaren Fernando Pessoa på ett klassiskt vis: med den egna romanen Året då Ricardo Reis dog (svensk översättning 1999 av Hans Berggren) skildrade han en av Pessoas många heteronymer, på ett sådant sätt att både heteronymen Reis och hans skapare Pessoa blev romanfigurer i vår tid. Det var ett genialt drag som dessutom resulterade i en av Saramagos i särklass bästa romaner.

Man kan säga att den schweiziske författaren Pascal Mercier (Peter Bieri) gjort något liknande med sin roman Nattåg till Lissabon (Bonniers, översättning av Lars W Freij). I skildringen av huvudpersonen Raimund Gregorius och dennes möte med författaren Amadeu de Prado går han ungefär likadant tillväga som Saramago. Den senare låter Pessoas skapelse Reis landstiga i Lissabon efter en seglats från exilens Brasilien, medan Merciers huvudperson anländer med nattåget. Båda stiger de rakt in i den portugisiska huvudstadens människomyller, gränder och märkvärdiga liv. Reis gör det 1936, Gregorius i nutid. Att förbindelsen mellan de två existerar understryks av mottot till boken om Gregorius, det är hämtat från Orons bok, Pessoas kanske mest kända verk utanför hemlandet, där det heter "Var och en av oss är flera stycken, var och en är många, var och en är en mångfald av sig själv."

Det är alltså mångfalden, splittringen men också komplexiteten i en enda individ som utgör ett övergripande tema för Pascal Merciers bok. Huvudpersonen Raimund Gregorius är lärare i Bern, en plikttrogen och omtyckt sådan. En dag tilltalas han av en kvinna på portugisiska. Språkets egen skönhet förtrollar honom.

Och när han av en tillfällighet får en bok i sin hand bestäms hans öde. Boken, Amadeu Inácio de Almeida Prados Um ourives das Palavras (behöver jag säga att både boken och dess författare endast existerar i fantasin?), får honom att fatta beslutet. Han måste ge sig iväg. Titeln, som betyder En ordens guldsmed, har fått det att svindla för Gregorius. Han ger sig av utan ceremonier. Han lämnar skolan och sina elever ovetande. På den långa tågresan befinner han sig i ett rus, på jakt efter Prado och det hans bok bär med sig av meddelanden och innebörder.

Nu börjar vad som bäst kan betecknas som en litterär gåta, en labyrint eller ett pussel. Vår huvudperson kastas från det ena till det andra, och allt sker i Merciers oerhört detaljrika och mycket vackra skildringar av Lissabon, denna stad av patinerad skönhet och mystik. Men det är språket själv som bär på den största gåtan, det är i orden, dess uppkomst och betydelse som också gåtans lösning kanske finns.

Berättelsen utvecklas med händelser som hakar i varandra: i möten med nya människor i Lissabon, i sammanträffanden, i ögonblick, små lappar, telefonnummer, adresser och annat som kommer i Gregorius väg, och som sammantagna ska leda honom till en djupare förståelse av vad "en ordens guldsmed" kan tänkas vara. Det vore att förstöra den kommande läsarens nöje att här avslöja händelseförloppet. Låt det bara vara sagt att det hela tiden är överraskande, spännande och synnerligen roande. När Gregorius så småningom ska summera allt som hänt citerar han ur den portugisiska boken: Livet är inte vad vi lever; det är vad vi föreställer oss att vi lever. Ungefär så är det också med hela romanen.