Hubert Lucots bok Jag går, jag lever

Jag vill idag bara citera en text som gjorde så oerhört starkt intryck på mig under onsdagens långa timmar av mörker, grubblerier och tröstlöshet. Den är skriven av Kristoffer Leandoer i Svenska Dagbladet och handlar om den franske författaren Hubert Lucots gigantiska autofiktiva projekt. Texten finns där på kultursidan i sin helhet. Den inledande delen bär jag med mig som ett memento inför det som komma skall. Jag går, jag lever heter hans bok. Vad kan jag sätta emot det nu?

Klockan tjugo över två på natten till den 9 augusti 2011 ringer telefonen hemma hos Hubert Lucot i Paris. Samtalet blir kort: ”Jag är nattsköterskan. Er fru avled tjugo minuter efter midnatt, kom och hämta hennes smycken.” Det är slutet – även om boken ”Je vais, je vis” (Jag går, jag lever, Editions POL) slutar först några veckor senare när Anne-Marie Lucots aska sprids i Medelhavet av sonen Emmanuel – på den infernovandring som inletts 600 sidor tidigare med den undersökning som leder fram till besked om en cysta på bukspottskörteln, och därifrån går det raskt utför: ”Je vais, je vis” är en obönhörlig vandring genom dödsskuggans dal, en resa med enkel biljett till strålningens och cellgifternas allra nedersta krets. Till slut tar paret Lucot i ren förtvivlan kontakt med en schweizisk dödshjälpsklinik, Anne-Marie talar med galghumor om att hon ser fram emot en romantisk död i bergsmiljö, men faller i koma innan de hunnit ordna resan dit.

På radiumkliniken går Hubert och Anne-Marie under benämningen ”kärleksparet”. (Det är svårt att inte associera till Michael Hanekes äkta par i filmen ”Amour” från 2012.) De hinner fira sin femtioandra bröllopsdag. Hubert påstår själv att hon är det han velat mest i livet: hon replikerar syrligt att han velat bli berömd minst lika gärna. Hon anklagar honom för hans narcissism och exhibitionism och påpekar att som patient är det faktiskt hon som nu står i centrum. Han är odräglig i sin fåfänga men registrerar samtidigt öppet varje prov på denna sin odräglighet, som när han efter en nära väns begravning konstaterar att han hållit ett ”lyckat griftetal”. Han noterar, när bokhandeln inte tagit in hans böcker, att de inte säljer – men springer också runt halva Paris när Anne-Marie vill ha en särskild sorts bakelse. Han konstaterar i ett av alla väntrum på sjukhus han får sitta i att han ägnat halva livet åt att vänta på henne.