Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv

Foto: Astrid Nydahl

Vad blir det av en resande människa när sammanbrottet kommer? Jag började mitt unga liv som resenär, först försiktiga resor, med tåg, buss eller liftande till Hamburg, Amsterdam, Paris. Ingenting kunde fylla mig med sådan förväntan och glädje som dessa resor. När jag var i tjugoårsåldern föll jag för det totalitäras frestelse i Albanien. Jag var där ett antal gånger och blev alltmer förälskad. Min sista resa, 1978, öppnade dock ögonen på mig för vad en diktatur är. Jag slutade med sådana resor. Den röda fanan attraherade mig inte längre. Jag fick se vad tortyr och nackskott innebär. Det totalitära utgjorde inte längre en frestelse.

Hela 1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte jag resa i avsikt att skriva: till Libyen, till Israel, till Portugal, till Tjeckien, England, Holland, Frankrike, Finland. Jag skrev mycket. Gjorde radioprogram. Skrev reportage för resemagasin och dagspress. Skrev om panarabism, om intifadan, om sionismen. Reportage blandades med intervjuer och texter kring idéhistoria och politik. England, med tonvikt på Black Country (West Midlands) men också Londonregionen, blev något nytt som kom in i mitt liv från och med 1994.

Jag minns särskilt mina Lissabonresor. Det var i Lissabon jag förstod att fadon skulle bli en viktig del av min personlighet. För alltid. Den blev verkligen det. Första resan dit gjordes 1983. Då var jag alltså 31 år. Jag kom dit med min vän Carlos Valente och min kollega och vän Per Helge. Allt började så bra, vi återvände dit varje år. 1985 var jag mogen för något större. Jag hade förfärliga problem med magen men satsade ändå. Vi fick presskort från Sydsvenskan och skulle efter en vecka åka norrut i Portugal, sedan Spanien och Frankrike och norrut. Vi hade fått ut ett förskott från tidningen. Jag mådde pyton hela veckan. Var helvit och förstod först senare att om jag druckit vin hade jag mått bättre. Ty samma dag vi skulle resa norrut havererade jag, på stationen utanför tåget till Oporto, kom i ambulans till ett vidrigt sjukhus, och efter många om och men hamnade jag på Malmö allmänna med en diffus diagnos (man gissade på gallsten). Jag gick genom hela vårdapparaten tills jag hamnade på psyket. Ja, där är jag än, hos samma läkare.

När jag 1985 hade börjat medicinera mot panikångesten återupptog jag resandet. Det fortsatte med samma naiva optimism som före sammanbrottet. Mina sista resor gick till England (Black Country) våren 2008 och våren 2012. Mest har jag dock lagt undan passet.  Min tanke är denna: ångesten och depressionerna är en del av arvet (hjärnan, signalsubstanserna). Men när det verkliga sammanbrottet kommer vet vi aldrig. Det skedde för mig alltså då, vid 31 års ålder. Idag är jag mer än 60. Kan jag dra någon slutsats? Ja, jag drar en slutsats: våra liv står skrivna i den genetiska koden när vi föds. Det är inte defaitism att säga det, det är klarsyn. Vi kan hantera det mer eller mindre bra. Det största problemet är nog att vi vägrar lyssna till våra inre signaler, att vi rent fysiskt försöker överrösta psykets budskap. Ett liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott. 

(Detta är ett utdrag ur min bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)