.jpg) |
| Foto: Astrid Nydahl |
Hur vore
det möjligt att vara annat än asocial? Den frågan har jag ställts inför snart
ett helt liv. Jag var fortfarande i tjugoårsåldern när jag bestämde mig för att
lämna arbetslivet för gott. Inte ville jag gå till en plats och arbeta tillsammans
med andra människor. Inte ville jag anpassa mig till rådande normer. Inte ville
jag höra de infantila och fördummande samtalen i lunchrummen. Jag hade gått
hela vägen: 16 år gammal började jag på Pripps bryggerier, blev sedan dekoratör
via butiksbiträdesjobbet i den första herrekiperingen, sedan åter fabriksarbete
på Nordsjö färg, några andra fabriker och ett sockerbruk och slutligen
kontorsvaktmästare på ett större företag i Malmö.
Jag var en klassisk
hoppjerka. Stod inte ut någonstans. Ville bara bort och vidare. Trodde att
gräset var grönare på andra sidan. Men kontorsvaktmästeriet väckte en större
asocial kraft i mig. Jag gick därifrån för att aldrig komma tillbaka. På
största allvar började jag så småningom frilansa. Hela mitt kommande arbetsliv
skulle jag frilansa. Inte ens det sättet att försörja mig klarade jag av. Gång
på gång kom min asociala sida i konflikt med de välanpassades normer och
värderingar. Jag stängde oupphörligen dörrar bakom mig.
Annorlunda uttryckt:
jag brände broarna. Hade inget behov av att gå tillbaka på dem. De kunde bara
brännas.
Asocial har
jag också varit i den meningen att jag skytt större människosamlingar. Varken i
det privata umgänget eller i offentliga sammanhang kan jag vistas i dem. De
stora människosamlingarna är som gjorda för att massinstinkterna ska ta vid. I
dem frodas de gängse tankarna och de gängse livsvägarna. Det är min bestämda
uppfattning att man måste hålla sig undan sådana sammanhang för att inte själv
fördummas och förfäas.
Att
vara
asocial är ett medvetet val. Att stå utanför krämarsamhällets
arbetsplatser och
därmed utanför dess välanpassade krets av konsumenter är att förhålla
sig fri
och obunden. Bara i frihet kan jag leva. Fri men fattig är bättre än
anpassad och välbärgad. I den friheten har jag mina få men
nära vänner. I den friheten har jag min (stora) familj. Där behöver jag
inte
anpassas till något eller någon, där är jag alltjämt en fri människa.
Inget politiskt parti får min röst. Inget religiöst samfund är jag med
i. Inga sociala intressegrupper intresserar mig.
Eremiten sökte ensamheten i öknen där inga andra människor störde själens kontemplation och sökande. Efter ett tag fann dock eremiterna, vars antal växte ju fler som tog avstånd från den sönderfallande senantika samhället, att det var lättare om man var ensam i grupp. Därmed bildades de första klostren, och resten är så att säga historia.
SvaraRaderathomas
SvaraRaderajag vet inte om jag missförstår dig, men det sociala behöver väl inte vara något ont och att sky?... tänker exempelvis på min egen uppväxt, då jag i högsta grad uppskattade det sociala, dvs den tillhörighet och gemenskap som erbjöds och som jag blev en del av, och då menar jag inte bara de närmaste relationerna, utan den kultur som jag levde i, den tidsanda jag dagligen mötte. problemet är som jag ser det inte det sociala som sådant, utan ett socialt - ett "samhälle" - som inte längre erbjuder just gemenskap och tillhörighet, ja annat än artificiella sådana, styrda av "abstrakta" entiteter/aktörer såsom stat och "marknad" (lyckligt förenade i media). hade "vår" kära invandringspolitik varit möjlig utan de marknadskrafter som tjänar på den? hade "öppnandet" av landets gränser för nära nog vem som helst varit tänkbar i en tid där inte staten upplöst just bandet mellan folket och land ? - relationen mellan dessa två sistnämnda är som jag ser det vad som är avgörande för hur det sociala ser ut, för om det går att leva i/med den, eller inte, ja, för huruvida en mänsklig kultur överhuvudtaget frodas/överlever eller inte.
simone weil har ju skrivit bra om detta, i "att slå rot", som du vet.
men kanske läste jag dig fel -
allt gott
einar a
Björn, tack för den kommentaren, en nyttig påminnelse för mig
SvaraRaderaEinar, jag kunde ha sagt till Björn också det jag nu säger till dig:
jag har självklart min krets, och den består fr.a. av mina och Astrids barn och barnbarn (vi är sammanlagt nästan 40 personer!). Med asocial menar jag just i relation till ett samhälle och en politisk/ekonomisk ordning som blir alltmer förstört och nivellerat för varje dag som går.
Jag har också en liten vänkrets - det är människor som jag i nio fall av tio inte träffar fysiskt mer än i undantagsfall. De finns som pappersbrevvänner och här på nätet. De/Ni är viktiga. Men det står inte i motsättning till min asociala attityd till en samhällsordning som säljer ut/bryter ner/ förstör. Din beskrivning av vårt samtida Sverige skriver jag helt under på.
Tack till er båda alltså!
Jag är nog asocial men främst tokig. När vi kuratorer i det stora sjukhuset utbildades för att diagnostisera de psykiskt sjuka enligt en ny skala - värre diagnos gav mer pengar - gjorde vi sluttestet lite annorlunda. Vi skulle diagnostisera någon av våra patienter, men vi diagnostiserade oss själva, främt för att visa hur galna en del frågor var. Ingen av oss var riktigt frisk. När läraren - efter att ha berömt vårt idoga arbete - fick veta hur det var fick hon ett rejält raseriutbrott. Vilken diagnos gav det beteendet undrade vi.
SvaraRaderaTack Elina, det var en riktig pärla du bjöd på!
SvaraRaderaSjälv brukar jag kalla mig asocialist.
SvaraRaderaKanske känslan av asocialitet hänger samman med känslan av att landet sjunker men stora delar av befolkningen fortfarande tycker att det är OK bara de får sina jobbskatteavdrag samt minimal ränta och helst inga amorteringar på bostadslånen? Det står stilla där det borde vara full fart, nödvändiga saker görs inte, i stället tramsas det om oväsentligheter. Kvalitén på tågrälsen nära Stockholm kan väl ses som ett numera ganska vanligt tecken i tiden på hur det står till med landet i stort. Möjligen är jag miljöskadad som gammal industritjänsteman som åtminstone då och då fick något praktiskt gjort, men låt mig vara det då! Jag ser den nuvarande situationen som en sorts nationellt självskadebeteende, och det får mig att känna mig asocial ... eller är det i själva verket social man är när man tänker så?
SvaraRaderaDe känslor av asocialitet som här beskrivs så väl av Thomas och några av kommentatorerna kan nog många känna igen sig i. Åtminstone gör jag det, och det har blivit särskilt påtagligt under 2000-talet. Marx talade ju om alienation, men detta är något annat som inte har med ägande av produktionsmedlen eller inflytandet över arbetet att göra. Det handlar om en djupt liggande vantrivsel i den samtida kulturen, en påtaglig känsla av förfall och urspårning i kombination med ett medialt lika ideologiserat som polariserat debattklimat som gör att man förtvivlar om möjligheterna till en trovärdig, fredlig och positiv uteckling till gagn för våra barn och barnbarn. Man går in i en inre exil medan samhället därutanför vittrar sönder bit flr bit.
SvaraRaderaJo, du ger en alldeles sann bild av dig. Minns när jag försökte tala med dig när vi var med i skp. Det gick dåligt! Jag var tvärtom, gillade att stå på gator och torg o sälja våra tidningar. Gillade att sända närradio i Malmö för SOL! Du försvann, vart visste jag inte men förstår att det blev väl ut på landet någonstans! Frid!
SvaraRaderaBo,du får gärna berätta mer! Kan du inte sända mig ett mail? Jag finns på thomas.nydahl@gmail.com
SvaraRaderaoch jag har förfärligt dåligt minne, så jag skulle bli glad för lite Malmöminnen?
SOL - vad var det?
Berätta mer än gärna!