Anders Johansson: En bro i universum, del två

                                                                       

                                                                       Ögonblicket

Ett ögonblick händer ibland; när träden längs stranden håller andan. Eller när ett rådjur kommer till stranden för att dricka. Vi igenkänner varandra som medlemmar i olika stammar vilka sällan kommer till samma oas. I forntidens gravar fick de döda en färjpenning att lämna vid färden över dödens flod. Arkeologerna har funnit denna nyckel till ett kommande rike krampaktigt kvarhållen i de dödas händer. Slutsatsen är obönhörlig: det fanns inget annat rike.

                                                                     Den första snön

Den första snön, som jag kunde betrakta under timmar. Sjöarna som blev mina under vintern. Över de djup som annars var oåtkomliga var det möjligt att åka skridsko. Björkstammarna skar ut ljus mot den mörka barrskogen.

                                                                             Tiden

Hur har tidsbegreppet förändrats i vår tid när informationen flödar blixtsnabbt och fyller hela cyberrymden? Vad dröjer sig kvar? Vad fortsätter att existera bortom ögonblicket? Är historia i dag en kategori värd att begrunda eller har den dimensionen förlorat sin mening? Jag vill föreställa mig att det som överlever sitt ögonblick i en given tid och plats förvandlas till ett skiftande kaleidoskop av perceptioner, var och en av dem i sin tur tillfällig och föremål för tidens förändringar, och naturligtvis främmande för de horisonter i den mänskliga historien som skapade de ursprungliga bilderna och referenserna.