Anders Johansson: En bro i universum, del tre

                                                                             Det bortjagade

Den process då tystnaden och det tidigare bortjagade bryter in i språket. När dörrar mot det tabubelagda öppnas inom ramen för de lögner vi är satta att leva i. Att finna överraskande förbindelser mellan jaget och världen, ögonblicket och historien.

                                                                                 Mot kvällen

Molnen blir fjäderlika. Det falnande ljuset sammansmälter med ljuset från en måne, som stiger över horisonten. Jag väntar på skymningens blåa färg och dess ännu blåare efterglans. Jag ser på mönster och detaljer, tills smådelarna får en intensitet som närmar sig det magiska.

                                                                                     Utvägar

Att återvända till en dörr man stängt bakom sig, knacka, och finna att ingen finns där. Inget ord uttrycker samma sak som ett annat. Det existerar inga absoluta synonymer. Men vi är tränade att finna utvägar. Konsten är en vrå där man kan få vara hjälplös och sårbar som om livet självt är vad livet handlar om. Kanske måste jag förlora mig själv för att ha en möjlighet att återfinna mig: skapa en ny stig medan jag går längs den gamla och finna en riktning jag inte förr kände. Det finns inga standardsvar, inte ens naturen kan anvisa en väg till en osynlig himmel av total förståelse där vi inte besväras av förvirring, tvetydighet, ambivalens, oordning, av...liv. 

                                                                            Civilisation

Det är inte svårt att se vad all stolthet, all mänsklig självupptagenhet och planering har tillfört den så kallade civilisationen. Fröna till destruktion är alltid närvarande i det som betecknas som framgång. Samma språk som en gång lärde oss att hålla elden vid liv och transportera den gör det möjligt att tillåta och utveckla kärnvapen, osunda ekonomier, mäktiga lobbygrupper och cancerogena grödor. Ingen annan varelse än människan torterar sin egen art, ingen förstör sin omgivning med sådan hänsynslöshet. Människan är Guds gissel i naturen. I en värld där språket används för lögner, undanflykter och förvrängningar - allt detta gödslat av konventioner och fördomar - tycks det mig inte bara mer intressant, utan också mer nyttigt, ja, även ärbart, man kunde säga, moraliskt  - för allt seriöst författarskap att lämna varje avsiktlig bana, att fly från varje förkalkad utväxt av urbaniteten till platser där stövlarna blir leriga. Men när detta blivit sagt måste jag konstatera att jag skulle stå mig slätt utan det som civilisationen gett mig. De här orden skulle till exempel inte nå fram till någon.