Årets Nobelpristagare Alice Munro kunde inte komma till ceremonin i Stockholm igår. Fullt förståeligt. Hennes dotter tog emot priset. Men man utannonserade en Nobelföreläsning med henne igår eftermiddag. Den satte jag mig att se, i tron att man spelat in en sådan med henne i Kanada eller att dottern möjligen skulle hålla den. Inte alls. SVT hade skickat sin korrespondent Stefan Åsberg att intervjua henne. Redan från början står det klart att han inte läst en rad av henne. Hur fylla en halvtimme med samtal om reportern inte vet vad han ska fråga om? Man gör som man brukar: ställer de trivialaste frågorna i världen. Och han vevade på med frågor om hur det var att skriva som hemmafru och mamma, om hur det var att skriva som kvinna...
Hade nu Munro haft samma temperament som V.S. Naipaul hade hon bett Åsberg att lämna huset. Så gjorde Naipaul i London när det kom en reporter som inte läst honom. Men Munro är en mild och vänlig människa som skrattande förklarade för Åsberg några elementära saker om litteratur och liv. Och med stor ödmjukhet berättade hon att Nobelpriset var det finaste som skett henne, och att inget kunde mäta sig med det. Åsberg hade nästan inte behövts i rummet. Med några enkla ledord hade Munro kunnat berätta alldeles själv. Det är ju berättare hon är.
Foto: Astrid Nydahl
Jag säger som så att vi har de journalister som utbildningssystemet producerar och kulturklimatet premierar. En ren truism förstås.
SvaraRaderaTJ