Min nya bok - beställ nu om du vill ha den i brevlådan före julhelgen

Idag är det tisdagen den 10 december. Imorgon den 11 december. Vill du få min bok i brevlådan före julafton och den stundande jul- och nyårshelgen är det alldeles rätt tid att göra din beställning. Boken har funnits i den verkliga världen i endast en vecka.

Den kostar 250:- inklusive frakt. Beställer gör du med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com

Vad är det för en bok? Solitär i nyspråkets tid heter den. Den ansluter till mina tidigare tankeböcker Den tysta zonen, Förensligandet och Inre frihet.

Den är 198 sidor tjock, tryckt på bra papper i ett läsvänligt typsnitt, linnetrådsbunden (förstås!). Poeten Urban Andersson har skrivit förordet. I det kan man bland annat läsa:

"'Att lämna de totalitära ideologierna bakom sig är en livslång process', skrev Thomas Nydahl en gång. Och skammen över att ha bejakat en ideologi i vars namn det värsta mördandet under 1900-talet ägde rum kan inte utplånas. Det vet han, med sin bakgrund i Kfml(r), Gnistan och Svensk-Albanska föreningen. Det vet också den som är uppvuxen med Hilding Hagbergs kommunistiska parti och Norrskensflamman. Och ett sökande bland totalitarismens rötter, i det som förenar fascismen, nazismen och kommunismen, leder till ett obönhörligt avståndstagande från den nya -ism som nu årligen slaktar stora mängder kristna i muslimska länder och även hotar Europa: islamismen. Hans nya bok Solitär i nyspråkets tid, med underrubriken 'Minnen och anteckningar', rymmer också en typ av material som hans trogna läsare kan känna sig hemma i. Naturligtvis när han skriver om den portugisiska fadon, den som 'går från ett brustet hjärta till ett annat'. Liksom när han skildrar det trösterika och försonande i naturen och i det nära livet, fjärran från vimlets yra, eller i gemenskapen med sex barn och tio barnbarn – för att inte tala om sommardagar vid havet när de inre demonerna 'lättar och försvinner ut över Östersjön'".

 Gör din beställning allra senast på söndag, om du vill ha boken före jul.

***

Här följer några utdrag ur boken.

Hon heter Séraphine. Hon bor med en fot i Köpenhamn och en i Helsingfors. Hon finns i Lissabons gränder och i en kväkargård i West Midlands. Hon är jag och en annan. Hon är kvinna och man. Hon är fransyska, i drömmen och på duken. Hennes blommor växer från stammen in i himlen. Hon kan inte uttala ordet jag, ty i hennes värld är allt, från blommorna till brödet, ett och detsamma. När jag sitter i samma rum som hon bjuder hon mig att dricka av det hemgjorda vinet.

Hon sjunger något som änglarna lärt henne. Det är vackert och kommer inte ur hennes mun. Snarare har hon laddat rummet med denna sång. Jag ser henne gå ut på ängen och räknar på mina egna fingrar: var går gränsen mellan konstnärskap och dårskap? Vi är många som räknar på denna olösliga ekvation och som i brist på svar försöker leva i den. Inlåsta på asylen blickar vi mot himlen och samlar molnen i våra fickor.

Han som trädde in i hennes värld ville inte älska en kvinna. Hans blick var fäst på målningen och han stod med en fot i Tyskland och en i Frankrike. När krigsmaskinen rullade igång skildes han från henne. Människan lever i det pågående kriget och försöker fly in i drömmen och duken. Kanske är det där hon finner sin enda fristad?

Séraphine de Senlis[1] levde mellan 1864 och 1942.

*

Hur spärrar man flyktvägarna? Det kan man inte. Det man kan göra är att hålla flyktinstinkten på så låg nivå som möjligt. Just nu innebär det en återgång till en strikt rutin, en kultur där vardagens rutin är högsta lag. Att flyta är flyktinstinktens bästa metod. People don´t live or die, people just float, sjöng Bob Dylan. Jag tror mer och mer att detta flytande, som uppmuntras av arbetslöshet, normlöshet, en modern tillvaro utan ramar, regler och moral är ett av de verkligt stora problemen. Flytandet är innehållslöst, vegetativt. Flytandet är icke-liv, ett slags existentiellt väntrum eller vakuum. I samma ögonblick som jag stiger ut ur rutinen och vardagen sjunker jag ner i flytandet. Jag skvalpar, men på samma punkt, vegeterar på mig själv och min omgivning. När jag vaknar en morgon och ser detta vet jag också vad jag allra först måste göra: bryt processen som göder flyktinstinkten.

*

Åh mitt Nordafrika, idag stod du framför mig igen, men inte där jag brukat och velat möta dig. Nu stod du vid Resecentrum i Kristianstad. Min stad har blivit ett med Nordafrika och arabvärlden. När jag stiger av ettans buss går jag rakt in i Bagdads manskrets. De irakiska männen fyller platsen med sin rent fysiska dominans. Mellan hållplatserna ilar unga irakiska och palestinska kvinnor med eller utan barnvagnar, alla beslöjade, också niqabdamerna är där. Utanför Stadium står de somaliska tanterna. Deras bruna och svarta tält fladdrar i vinden och avtecknar sig mot den moddiga snön. Jag känner inte igen en enda röst, inte ett enda språk. Det är januari på jorden, den isande vinden mot ansiktet försäkrar mig: Jodå, det här är Skåne, det här är Europa. Allt annat motsäger det: språken, rösterna, tälten, slöjorna, stadsbilden. Förvirrad ska jag sätta mig på ettans buss för att åka hem, jag står längst fram i kön när bussen stannar och öppnar dörrarna. En av tälttanterna tränger sig förbi och knuffar nästan omkull mig. Direkt efter mig kommer en av de gamla farbröderna från byn, hälsar med sitt vänliga leende och återupprättar en inre balans. Somalia, Etiopien och Irak fyller bussen. Farbrorn och jag försäkrar oss om två blygsamma utrymmen i den dragspelslånga bussen. Torsdag i Sverige, 2010.

*

Ett liv utan smärta? Vilken fåfäng dröm. Vilket självbedrägeri. Att öppna de virtuella fönstren är att skåda rakt ner i tragedierna. En ung man poserar stolt med sitt vapen. En vecka senare skjuts han till döds, ännu ett ungt liv har släckts i den uppgörelse som pågår i den kriminella värld som både styrs av maffialiknande intressen och blodshämnd. En broder ska hämnas. En marknad skyddas. Från Balkan och arabländerna har medlemmar och riter hämtats, med vapnen och våldet plågar de Malmö, vecka efter vecka oavsett hur många gånger ministrar och polismyndigheten proklamerar "nolltolerans". En imam instämmer i kritiken mot burqan. En vecka senare har han fördrivits från moskén, med mordhoten hängande över sig. Utanför moskén stod människor som spottade på honom och skrek "jude-imam". Så är det med fredens religion, klara besked och inga tveksamheter om gränserna och ramarna. Mellan Malmö och Drancy finns det många mil att vandra. I tanken är det en och samma plats: det smärtsamma livets plats. En plats för tillkortakommanden och fåfänga. En plats för det spel människor bestämt sig för att spela, det som handlar om makt, illusion, politik och religion. Ett liv utan smärta är naturligtvis inget liv, utan ett väntrum, ett tomrum. Ett verkligt liv rymmer jubel och förtvivlan, ömhet och tårar.

Då och då mullrar det i mitt rum. Obehagligt tills jag förstår att det är snön som i stora sjok nu glider utmed takplåten. Det är två plusgrader och solsken. Plötsligt, som om vintern snabbt bestämt sig för att lämna min plätt på jorden.

---

[1] Séraphine Louis, fransk naivistisk konstnär som blev känd under namnet "Séraphine de Senlis".