Piranesi. Ur Fängelsesviten |
Lindén har utgivit två novellsamlingar och tre romaner sedan
debuten med Överstinnan och syntetisatorn 1996. Hennes nya roman, den tredje i ordningen, har just
utkommit, den heter För många länder sedan och berättar i jag-form
Leningrad-födda Galinas historia från 1970-talet och framåt. Det blir därför en
historia om Sovjetunionens sista årtionde och förfall, liksom om den så sakta
spirande frihetliga andan i de unga sovjetmedborgarnas hjärtan. Galina
förkroppsligar med både sina drömmar och handlingar denna utveckling, och hon
gör det övertygande av det enkla skälet att hon varken blir präktig eller
bedrövlig, utan en alldeles trovärdig, vanlig människa med fel och brister.
Galinas drömmar bär henne framåt, och hennes liv ska komma att bli mycket
händelserikt.
Jag skulle vilja börja med romanens slutkapitel. Där står
Galina vid sina föräldrars grav i Petersburg. Hon går dit i tron att hon ensam
sörjer dem. Men där finns en annan kvinna, också hon uppenbarligen sörjande.
Det hon berättar för Galina kunde stå som ett signum för hela romanen: hur vi
än lever, vad vi än påstår om oss själva och våra liv, så finns det en
alternativ berättelse (som också rymmer ett alternativt liv). Galina hade
förmodligen aldrig skänkt det en tanke, men när hon där och då förstår det,
tolkar jag det som att ett tillstånd av vila och frid äntligen sänker sig över
henne.
Zinaida Lindén. Foto: Janne Aaltonen. |
Som ung träffar Galina en diplomat i Leningrad. Han heter
Igor och har varit stationerad i Afrika. De blir förstås ett par, de gifter sig
och Galina blir diplomathustrun, hon som ansvarar för bjudningarna, hon som är ”ett
hem” för de andra. De får två barn. Det mesta tycks gå på räls. Galina följer
med Igor till de olika placeringarna, och efter länder som Japan ter det sig
föga exotiskt att Igor hamnar i finska Åbo. Galina har skapat sitt viktiga livsverk,
en avhandling om Giovanni Battista Piranesi, hon är besatt och förälskad i ”Carceri,
Fängelsesviten”.
Men så finns ju också Roman. Han, den judiske pojken, som
tidigare funnits i hennes unga liv och som på outtalade eller bara antydda vägar åter dyker
upp. Roman är romantiken förkroppsligad. Är det där – hos Roman och insvept in
romantik – som Galina bygger sitt eget alternativa liv? Jag tolkar det så. Han är nu en firad teaterman. Han är van att ha allt ljus på sig. Han
är både en estetisk och erotisk lockelse och han tycks kunna erbjuda allt det
som inte vardagslivet som diplomathustru ger. Tristessens ljusglugg heter
Roman.
Det finns mycket att säga om Zinaia Lindéns nya roman. Jag
vill särskilt framhäva hennes förmåga att i en nästan självklart lättflytande prosa få en
hel berättelse att övertyga, från början till slut. Det är svårt att skapa en sådan prosa - konsten är att få det att se lätt ut! Också hennes distanserade
humor och erfarenhet av flera olika kulturkretsar – från Finland via Ryssland
till Japan – ger henne en ovanlig rik pannå att arbeta med. Visst skrattar jag
till ibland, men det är framför allt den lätt vemodiga och melankoliska tonen
som griper mig. Jag tror att det är just tanken på – och kanske drömmen om –
det alternativa livet i berättelsen som skapar den tonen. Den är mycket
övertygande.
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.