I det vita, en väntan i verkligheten

När jag i förmiddags satt en halvmeter från havsvattnet, längst ut på Landön, och hörde och såg svalorna svirra framför mig, ibland i störtdykningar mot ytan, ibland i loopar högre upp, tänkte jag på nyttan av det vita.

Att stiga upp en morgon alldeles fräsch, att inte darra eller svettas utan bara känna en naturlig trött seghet, och därifrån laga kaffe och bre mackor, packa korgen och ge sig iväg ut till Östersjökusten, det är förvisso en högre form av verklighetskänsla än någon annan.

Alldeles ensamma därute idag, besättningen på Ziona höll just på att packa och skulle tillfälligt lämna Landön för stortvätt hemmavid, med bara duvorna kuttrande bakom oss. De häckar nu för andra gången den här säsongen, honan ligger still i boet medan hanen flyger fram och tillbaka. Han vakar lika noga över oss som han gjort tidigare i sommar, men kommer inte störtflygande över mig. Vi utgör inget hot längre.

I det vita väntar jag. Det måste finnas ett alternativ. Och medan jag väntar framstår verkligheten verkligare än på länge. Det digitala får en plats med rimligare proportioner.