Stolarna tomma idag med

Vinden tar i. Björkarna gungar utanför mitt fönster. De mörka molnen samlas. Det är en helt annan dag idag. Temperaturmässigt ganska lik gårdagen men annars också som om hösten bara ville säga att den är på väg.

Finalen igår blev så bra med mat från en ganska ny grekisk restaurang i staden. Retsinan till det var pricken över i. Söndagen kommer att bli en dag i vila och eftertanke.

Hur ska vardagen se ut från och med imorgon? Den ska i första hand präglas av rutinens makt. Det är bara i rutinen jag förmår åstadkomma något. Rutinen är som en ram runt verket. Det man gör måste ha sådana ramar. Om jag inte har dessa ramar från och med ögonblicket jag stiger upp är dagen redan ödelagd. Jag ödelägger alldeles för lätt både dagar och annat. Men måndagen den 12 augusti ska bli starten på det nya som är mycket välbekant och egentligen också gammalt och inarbetat. Jag går till gruvan med sång!

***

Jag vill återvända till en bok om författaren och fotografen Anders Johansson. Införlivad - röster om Anders Johansson (Solvändan) . Jag medverkar med en längre essä, samt ett förord. Det är inte det huvudsakliga skälet till att jag talar om den. Jag tror däremot att det är en viktig bok just nu, eftersom den huvudlösa hållningen förstärks varje vecka i landet Sverige. Jag läser nu igen texterna om den lågmälde, ödmjuke och alltid så intressante fotografen, poeten (om knappt två veckor kommer hans nya diktsamling, den recenseras förstås här i bloggen) och naturmänniskan Anders Johansson.

Övriga medverkande i boken är Per Helge, Tom Hedlund, Lennart Sjögren, Ingrid Nettervik, Bo Gustavsson, Jan-Olov Nyström, Ingegerd Erlandsson, Anders Marell, Jan W. Mascher, Peter Hultsberg, Ulf Beijbom och Inger Dahlman. Här nedan kan du läsa förordet som jag skrev till boken. Min egen essä i den finns också här i bloggen, men idag koncentrerar jag mig på förordet.

*****

Antologin föddes med Lennart Sjögrens essä Lyssnaren. Efterhand har de övriga texterna flutit in och tillsammans ger de en mångtydig bild av poeten, naturskildraren och fotografen Anders Johansson.

När Bo Gustavsson i sitt bidrag talar om Anders Johanssons ord om ”att bli införlivad” träffar han kanske själva kärnan i författarskapet. Det får mig att tänka på att man hos Anders Johanssons aldrig behöver känna främlingskap. I hans poesi, liksom i hans prosa, är luften frisk och klar, orden är just de byggstenar vi alla använder för att kommunicera och han försöker inte göra dem märkvärdigare än de är. Just för att de i sig är märkvärdiga. Språket är ett mirakel i det avseendet att dess bokstäver och ord, på pappret ser de kanske ut som abstraktioner, är själva kittet som förbinder en människa med en annan. Bo Gustavsson säger rentav att Johanssons författarskap handlar om att ”erövra sin existens, att förnimma de avgörande livsfrågorna”. Det är en mycket vacker sammanfattning av en livsgärning.

Jan-Olov Nyström pekar på samma fenomen, när han säger att Johansson aldrig lämnar sina läsare i sticket, därför att hans dikt kan få läsaren att känna sig stärkt, kanske rentav med en blick in i framtiden, som är allt annat än trendkänslig. Nyström går också tillbaka till Johanssons tidiga författarskap, med bland annat Amerikaskildringarna och med hans, vad patos och engagemang beträffar, likhet med en man som Vilhelm Moberg. Lika orädd och uppfylld av ett slags vrede mot människans dumheter ter sig Anders Johansson, inte minst när han skriver om hur vi behandlar djuren, eller hur vi säljer ut gemensamma egendomar till högstbjudande och därmed raserar det som finns kvar av folkhemmet.

Per Helge säger i sitt bidrag att Johanssons texter rör sig, ”utan begränsningar, ut mot världen, in mot jaget”. Kanske är det en sådan pendelrörelse som karaktäriserar hans författarskap. Jag tänker inte minst på de många Ölandsböckerna, där han ömsom går ner i varje enskilt litet liv, växt och sten på Alvaret, samtidigt som han ser ut över de till synes oändliga vidderna, havet och himlen.

Per Helge pekar på en intressant dualism hos Anders Johansson när han låter träden kontrastera människorna. Helge menar att han med trädens hjälp kan uppnå ett slags tidsdimension som annars är svår att få syn på: ”Årsringarna, trädens tideräkning, noterar och minns historia på ett annat sätt än vi.” Och så visar Per Helge på en osannolikt vacker text ur Johanssons författarskap, där denne skriver: ”Naturen åskådliggör idéer som för länge sedan har sjunkit i glömska.” Tänk om vi kunde hålla det i minnet, både när vi har träden och den övriga naturen framför oss och när vi är inlåsta bakom betong och stål. Tydligare kan jag inte just nu föreställa mig en beskrivning av människans korta tid på jorden.

Att Anders Johansson besitter förmåga att porträttera människor, både i ord och bild, får Inger Dahlman att konstatera, att han ”är en mästare på att ge ansikte åt den lilla, osynliga människan.” Som exempel nämner hon hans skildring av Birgit i Gårdby. Men vid sidan av det mänskliga bör man framhålla att djuren ägnas särskilt noggranna porträtt, inte minst hans egna katter som fått stå modell för hela böcker.

Ingrid Nettervik uppehåller sig inledningsvis vid den flit som utmärker Johanssons vardag. Att han givit ut många böcker kunde å andra sidan te sig som en självklarhet, om man med sitt författarskap menar lika stort allvar som snickaren eller bilmekanikern med sina respektive arbeten. En av vårt lands flitigaste författare sa för många år sedan till mig, ”jag skriver som mest fem sidor om dagen”, och det räckte för att hans produktion skulle vara ovanligt stor. Så förhåller det sig med Anders Johansson, hans verkförteckning är i själva verket ett slags bekräftelse på vad som händer den skrivande människan när hon är ute och samlar intryck och iakttagelser.

Peter Hultsberg är en diktande kollega som ser Anders Johansson både utifrån sin poetiska verksamhet och utifrån sitt värv som litteraturkritiker. Han för ett mycket intressant resonemang om det vi brukar kalla ”platsens poesi”. Johansson vänder det ut och in, talar om ”poesins plats” och Hultsberg citerar ett avsnitt ur En hink i skogen:

”Ett av sätten för jaget att vinna hemhörighet i världen är att tämja geografin, utforska och kartlägga platsen för att vila i. Men om texter kan betraktas som platser, vilket jag anser, så är skrivandet av en text i sig en hänvändelse till geografinm ett sätt att lokalisera sin egen plats, ett kartläggande av språkliga sammanhang där jaget kan få en boning.”

Att jag uppehåller mig vid just detta är för att jag tror att Anders Johanssons resonemang är särskilt viktiga att framhålla idag, när vi befinner oss i ett slags politiskt vakuum där oikofobin är vanligare än hemlandstonerna, där stoltheten över det man tillhör förväxlas med något slags inskränkt och skränig nationalism. I Anders Johanssons hela författarskap finns den förankring som vi kan kallas poesins plats.

Lennart Sjögren påpekar att Johansson utifrån både den individuella smärtan, och den individuella glädjen, skapar oss en känsla av ”moralisk angelägenhet gentemot den enskilda varelsen.” Sjögren vill inför nya läsare av Johansson använda begreppet ”lyssnaren” som ett slags sammanfattning av vad det handlar om: ”Det är ett lyssnande som tar alla sinnena i anspråk, men också ett lyssnande där det resonerande förnuftet har sin plats”.

Tom Hedlunds bidrag i denna bok är fascinerande inte minst för att det lyfter fram vad man kunde kalla för en skrovligare yta, en mer komplex och problematiserande bild: Åtskilliga texter av Anders Johansson präglas av en mildhet i tonfallet som man kan känna igen också i många bilder: någon sällsynt orkidé, en harunge, en älskad katt. Men den värld man mötes i hans böcker är ingen idyll. Många av USA-emigranterna genomlevde hårda öden, fattigdomen i den gamla malmbebyggelsen ytterst mot alvaret i den gamla Ölandsbyarna var förfärlig, djurens lidande på grund av människans bristande empati är omåttliga.”

Jag känner ofta själv när jag vistas på Öland att många, kanske de flesta, turister som solar, vandrar eller bilar runt i landskapet borde undervisas om detta innan de ger sig hän åt de idylliserande lovsångerna. Turistindustrin har en förmåga att dölja det obekväma, fula och fattiga. Anders Johansson gör tvärtom i sådana bilder och texter, han lyfter fram för att tydliggöra samband och perspektiv.

Det finns fler röster i denna bok, än de jag har nämnt i förordet. Det spännande är just att de har mycket olika infallsvinklar på Johanssons författarskap. Rikedomen ligger, som alltid i litteraturen, på det personliga, det enskilda. Vi fäster oss vid olika saker, och med ett så mångfacetterat författarskap som detta är det därför en självklarhet att läsningarna blir olika, och att de förlägger såväl intresse som fokus på olika aspekter i det.

Som vägvisare in i denna bok och dess olika berättelser om Anders Johanssons författarskap kan jag sluta med samma rader som Lennart Sjögren gör i sin essä. De få orden är hämtade från Johansson själv och lyder: ”Och för varje år,/ En starkare önskan:/ Att få leva i denna värld.”

Du kan köpa boken här.