Gamla Väster 1970

Jag arbetar i det helt privata med en bildkrönika för mina barn, så att de kan se vad som hänt i mitt - och senare förstås också deras - liv åren 1952 till 2012. Jag har hittat några fina bilder som gör också mig förvånad. Den här till exempel. Den är tagen i köket på Jöns Filsgatan 18, på Gamla Väster i Malmö. Det var min första bostad på egen hand. Jag hyrde denna 3-rummare tillsammans med min vän Claës från 1969 då jag lämnade barndomshemmet på Lorensborg.

Det var ett märkligt liv vi levde där. Vi försörjde oss med olika jobb. Flera kvällar i veckan arbetade vi på Nya Teatern som scenarbetare. Det var både lärorikt och roligt. Kretsen där har jag inte glömt, den som bestod av skådisar och annan teaterpersonal. Allför ofta slutade våra sena arbetsdagar på Bullen, där vi grundlade ohälsosamma alkoholvanor. Men både Claës och jag var också dagpappor för små fina barn. Det var ju en tid när det redan fanns många ensamstående mammor som ville "bryta könsmönstren" som det hette. De sökte alltså unga män som barnskötare dagtid. Jag passade en flicka ute vid Jägersro och hade lång väg från Gamla Väster dit, men det var en fantastisk tid. Sanna som flickan hette blev ett litet prov på det liv som skulle komma, eftersom min äldste son föddes redan 1973. Lägenheten blev en mötesplats för både musik och fester. Det kunde plåga mig så länge jag hade jobb som dekoratör på Ohlssons kläder. Det kunde plåga grannarna med. Så småningom gled vi in i den "revolutionära" kretsen och blev medlemmar av Sveriges absolut värsta stalinistsekt. Det blev några år av fasansfulla förväntningar, inte minst då jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik och förväntades "agitera" (vilket jag i nio fall av tio smet ifrån, antingen gömde jag mig i någon skrubb där jag satt och skrev eller så drog jag mig undan samtalen när någon hivade fram Proletären). När jag ser att vi hade Frank Zappas toalettbild på köksväggen i kombination med en kalender med Lenin så anar jag här en djup ambivalens inför livsvägarna (eller helt enkelt bara en omfattande obildning som kunde döljas med fraser och naivitet). Bilder väcker minnen. Vackra och fula. Glädjande och nedslående. Men med bilderna tvingar jag fram något som kan likna en korrekt bild av hur det var - och hur det blev, när katastroferna avlöste varandra och livet ofta förmörkades.