Det fanns en tid då man mätte skallar för att ta reda på människors egenskaper. Skallmätningen har idag sin motsvarighet i den moderna pseudopsykologin (ej att förväxla med verklig psykologi). Jag har just fått veta saker om mig själv som jag tidigare svävade i okunnighet om. En pseudopsykolog har förklarat för mig vilka mina verkliga motiv var för att sluta skriva i Dispatch. Så för de samtida skallmätarnas skull vill jag rekapitulera:
1/ Jag vände mig tidigt mot det faktum att Dispatch-artiklar sampublicerades hos Avpixlat (och därmed en avsiktlig eller oavsiktlig anknytning till SD)
2/ Jag ifrågasatte det stenhårda fokus på islam som tidningen hade och har, och det ofta gapiga och propagandistiska språket.
3/ Droppen blev redaktörernas medverkan i en amerikansk nazi-radiokanal.
Nå, det är klart att man kan reducera dessa tre punkter till pseudopsykologi om man vill. För mig är de hårdfakta. Jag bestämde mig för att medverka i Dispatch därför att jag delar syn på islamismen och multikultur-religionen. Jag gick in för det jag gjorde. Skrev i varje nummer. Varje artikel har sampublicerats i min blogg. Jag står för vartenda ord. Och viktigast av allt: jag ångrar inte min medverkan, den blev en intressant och lärorik erfarenhet. Hade jag varit konstnär kunde jag ha sagt att kvartalet hos Dispatch numera ingår i verket! Allt inlemmas. Allt är en fördel, som han säger, konstnären. Men jag är ingen konstnär, bara en ordens montör, så jag får ju leva också med de rader som andra uppfattat som extrema eller obehagliga.
Men detta blir mitt absolut sista ord i frågor som har med Dispatch att göra. Att jag alls skriver detta kommer sig av en enda recension av min nya bok, skriven just i Dispatch. Läs den gärna.
Det finns således inga mystiska motiv bakom mitt beslut. Jag har rykte om mig att vara impulsiv. Det stämmer, det är jag. Men jag lider inte av någon "posttraumatisk stress" efter mina unga år som vänsteraktivist (som pseudopsykologen skrev i sin analys av mig); jag har alltför lång erfarenhet av att argumentera - skriva medvetet! - mot denna vänster för att det ska låta sig beskrivas som ett sjukdomstillstånd. Det har jag gjort i trettio års tid, hundratals artiklar och många böcker. Jag vet vad jag gör och jag gör det jag finner nödvändigt och angeläget.
Det går inte att kommentera denna bloggpost. Jag är trött på att behöva köra detta trista ämne ett varv till men försäkrar att det är sista gången. God helg på er, alla mina läsare!