Kommunism, ja! Mänskligt ansikte?

Kung Tito, livstidspresident enligt 1974 års konstitution i Jugoslavien, umgicks med andra kungligheter medan många av hans undersåtar torterades, plågades och dödades i landets egen Gulag.

Vi som varit med några årtionden minns förstås att man om vissa kommuniststyrda europeiska stater använde begreppet "socialism med mänskligt ansikte". Det är förstås särskilt förknippat med Tjeckoslovakien, åren före den sovjetiska inmarschen den 21 augusti 1968. Årsdagen närmar sig så det kan vara tillfälle att skriva några rader i ämnet. Det fanns två andra länder som ansågs ha detta "mänskliga ansikte"; Ungern kallade man för "den gladaste baracken" i östblocket och Jugoslavien under Tito ansågs ha en alldeles särskilt mild regim eftersom landet och dess styrande kommunistförbund brutit med Stalin och Sovjetunionen. Det var och förblir en illusion. I Svenska Dagbladet läser jag Kjell Albin Abrahamsons recension av Božidar Jezerniks bok Non cogito ergo sum (som han läst i den polska översättningen Naga Wyspa, Czarne, 2013, med förord av Adam Michnik):
"Alla kommunister i Jugoslavien som motsatte sig Titos brytning med Moskva skickades till koncentrationslägret Goli otok, Den nakna ön. Titos våldsamma repression är ovanlig till såväl omfång som brutalitet. Den var också ovanlig eftersom de drabbade var partikamrater. Titos agerande är en de hårdaste – och minst kända – förföljelser mot kommunister som Europa upplevt. Adam Michnik har med embryonal elegans karaktäriserat Titos omänskliga brutalitet som ”antistalinistisk stalinism”. Milovan Djilas, Titos närmaste man och sedan fängslad regimkritiker, har kallat Den nakna ön för ”den mörkaste och mest skamliga sidan av den jugoslaviska kommunismen. Till och med värre och mer uppskakande än kommunismen själv”."
Den här sortens utsagor brukar tillbakavisas av de troende kommunisterna som överdrifter och propaganda. Jag har i och för sig i två tredjedelar av mitt liv lyssnat på största allvar när jag läst sådana berättelser och tycker att det är hög tid att också granskningar av Kung Titos rike når ut.

"De allra flesta av fångarna var Moskvatrogna kommunister men där fanns också enstaka katolska och ortodoxa präster, fritänkare och författare (fångar med glasögon betraktades per definition som intellektuella, alltså opålitliga). Några av framför allt kommunisterna hade tidigare lägererfarenheter från Auschwitz, Dachau och Buchenwald. Jämförelsen mellan Hitlers Lager och Titos Gulag utföll inte till nazisternas nackdel. Titos var ”ännu brutalare än nazistiska läger” upprepar samtliga fångar med erfarenhet av brun och röd terror. En fånge kolorerar bilden ytterligare; Titos Gulag var 'övertagen av nazistisk metodik, berikad med asiatisk knipslughet och balkansk primitivism'. Som välkomstceremoni och den vanligaste bestraffningsmetoden ('återanpassningsmetoden' enligt lägerledningens terminologi) användes 'skamhäcken', att löpa gatlopp mellan medfångarnas hugg och slag, Stenar kastades, skymford haglade: 'Här har du för din Stalin!', 'Hälsningar från Kominform!', 'Den här är från Tito!'. Enligt lägerledningen skedde skamhäcken och andra former av tortyr helt på internernas initiativ, partiet hade alltid rena händer och byggde 'socialism med mänskligt ansikte'. Olika former av prygelstraff, skenavrättningar, tortyr, isoleringscell – allt tillämpades i Titos Gulag. Sett ur det perspektivet verkar det snarast lindrigt att det allenarådande tilltalsordet till manliga fångar var 'bandit' och till kvinnliga 'hora'."

Min pappa var Jugoslavienvän från tidigt 1960-tal fram till de förödande krigen började på 1990-talet, då han började se klarare på vad som skett och skedde. Hans sista illusion brast när han fick möjlighet besöka det barnhem i Korcula där han arbetat som konstlärare för barnen i många år: huset var förvandlat till damm och kvar på tomten låg några enarmade dockor. Socialismens väg från enpartistat och fångläger hade gått vidare via nationalismen fram till öppet krig. Hade han fått läsa Božidar Jezerniks bok kanske han tänkt om mycket tidigare. Men våra 1970-talsdiskussioner om Balkan och socialismen var egentligen alldeles meningslösa. Jag "höll på" Albanien och Enver Hoxha, pappa höll på Jugoslavien och Tito. Om det inte varit en sådan tragedi hade man kunnat skratta åt det. Men av någon underlig anledning hade de totalitära systemen en dragningskraft på människor i väst.

Det är ingen ursäkt att ha sökt utanför den sovjetiska sfären - den hade aldrig någon sådan dragningskraft på mig, jag var bara 16 år när ockupationen av Tjeckoslovakien inleddes och det blev min vaccination - men det kan möjligen förklaras med en rad för den tiden signifikativa skeenden, där kanske Vietnamkriget var det viktigaste. Utan det kriget hade jag som tonåring kanske aldrig radikaliserats, och därmed inte heller blivit en apologet för en av Europas värsta diktaturer. Men som sagt: terrorn och förtrycket rådde också där man helst inte ville se det. Den jugoslaviska läxan är därför så viktig

"Den första gruppen fångar kom till Titos Gulag i juli 1949 och bestod av 1300 män och kvinnor. Hur många som sammantaget passerade Den nakna ön vet ingen, sekretessen kring Titos Gulag var nästan total. Božidar Jezernik anger olika källor och senaste forskning och hamnar på mellan 200000 och 300000 fångar. Också den lägre siffran ger en mer skrämmande omfattning av terrorn än vad som tidigare varit känt. I 'Kommunismens svarta bok' (svensk översättning 1999) anges siffran 31000 internerade enbart på Den nakna ön."  

Hela artikeln kan du läsa här.