.jpg) |
| Klagomuren, 1980-tal. Foto: T. Nydahl |
De senaste tio åren har det skett om en omfattande avfolkning av norra och södra Israel. Människor lämnar Galiléen och Negev för att bosätta sig i centrala Israel - och på Västbanken, i bosättningar.
När jag läste nyheten tänkte jag först att flykten måste ha att göra med den allt osäkrare situationen norr och söder om Israel, dvs i Libanon, Syrien och Egypten. Men om man föredrar Västbanken framför Galiléen kan det knappast vara konflikter man räds.
"According to the Knesset Research Department, in the years 2001-2010, 30,200 residents of the country’s north left the area, and 25,300 left the south, while 38,880 went to live in the West Bank. It is not clear how much of the West Bank’s population rise came from people leaving the north and south."
När drygt 55.000 människor lämnar de två landsändarna är det förstås anmärkningsvärt. Också i Jerusalem - och förvånande nog i Tel Aviv - sker det en utflyttning till kringliggande orter. I undersökningen betonar man att dessa utflyttningar enbart sker i den judiska befolkningen. Israels araber stannar både i norr och i syd. Att det ofta handlar om unga människor som flyttar förklaras så här:
"Most of the high-tech industry is centered on Herzliya, Raanana, Kfar Saba, in the country’s center."
Med tanke på kibbutzrörelsens avveckling och sotdöd är det lätt att förstå att man söker sig dit där jobben finns. Shlomo Buhbut, borgmästare i den nordisraeliska staden Maalot Tarshiha anklagar regeringen för att ha övergivit Galiléen och Negev. Han får medhåll av en Laboupolitiker:
"I am personally an example of a person who had to leave the Galilee, my hometown Safed, for Jerusalem because of the desperate lack of employment in the north and south for many years,” said MK Hilik Bar (Labor), the chair of the Knesset Caucus for Strengthening the Periphery."
Regering efter regering har favoriserat bosättningarna på Västbanken. Man struntar helt i "perifera" småorter i Israel. Utan överdrift kan man säga att den här rapporten tydligare än annat den senaste tiden visar vilken kurs Israel valt. Och man talar öppet om det. I Knesset, i pressen, överallt talar man om hur regeringens nya "prioritetskarta" (National Priority Areas map, beslutad av regeringen i söndags) allt starkare fokuserar på bosättningarna. Hilik Bar säger:
"The right-wing governments that have ruled Israel for the past 20 years have taken funds that could have developed the Galilee and Negev and created work and housing, and invested them in places [in the West Bank and Gaza] that only heighten the conflict and threaten the two-state solution,” Bar said. It was a policy, he said, “that contradicts the Zionist dream and a Jewish state of Israel.”
Ja, allt tydligare blir det. Drömmar brukar krossas av realiteter. Alla utopier brukar smulas sönder av sociala, kulturella, religiösa och politiska krafters nötande, vardag som helg. Det är sorgligt att se hur man förvaltar arvet från alla de judiska pionjärerna, och jag tänker då inte minst på de judar som flydde Europa medan tid var, och på alla de överlevande för vilka Israel var det enda - och sista - hoppet. Pessimist har jag varit många år. Det blev jag redan när jag reste i Israel och på Västbanken under den första intifadan. Allt det som skapade min pessimistiska bild har tilltagit, förstärkts, intensifierats. Så var det sagt.
.jpg)
Om de judiska israelerna lämnar Negev kanske man kunde sluta förstöra beduin-bosättningar där?
SvaraRaderaKlart att prognosen för Israel ser rätt dålig ut. Landet styrs av den typ av galningar som redan Einstein varnade för. Samtidigt håller omgivningen på att ta igen det tekniska försprånget och alternativen blir antingen fred eller världskrig och rätt lite däremellan. I det här läget får man hoppas att Putin kan hålla tummen i ögat på Netanyaho så att karln håller sig lugn. Västmakterna verkar fullkomligt förvirrade och jag har sett antydningar om en ny öppen allians: Israel plus de reaktionära monarkierna på Arabiska halvön. Det låter absurt men skulle kunna ingå i en sionistisk tradition att suga ut så mycket som möjligt av en välgörare för att sedan vända sig mot denne. Storbritannien och Sovjet utnyttjade man tidigare, nu kanske man har kört slut på USA och behöver nya fräscha bundsförvanter. Inofficiellt har man ju redan ett utvecklat samarbete med arabreaktionärer. Alla parter har ju ett gemensamt intresse i att det inte blir fortsättningar på den arabiska "våren".
Björn, du är fri att tycka och skriva vad du vill, men jag reagerar starkt på en sak du här skriver: "Det låter absurt men skulle kunna ingå i en sionistisk tradition att suga ut så mycket som möjligt av en välgörare..."
SvaraRaderaI mina ögon och öron är det där något som legat och luktat illa väldigt länge. Jag vet ju att du är "anti-sionist", men behöver väl inte tillägga att jag inte delar den ståndpunkten. Judarna har bråkat om sionismen sedan den första gången formulerades, men det finns skeden i historien då man aldrig kan bortse ifrån att den fungerade som alla befrielserörelser brukar göra. Varför Israel skulle misstycka inför en verklig - och inte en maskeradvariant - "arabisk vår" har jag svårt att se. Demokratiska, eller mindre totalitära, arabländer kunde väl rimligen bara gagna alla? Ja, jag vet att jag är naiv, men jag får dö med den sortens stövlar på (fast min svartsyn mumlar något helt annat i bakgrunde).
I och för sig så är det naturligt med allians mellan Israel och de arabiska monarkierna.Samma allians har ju väst med USA i spetsen med de arabiska monarkierna.
SvaraRaderaVäst är rädda för att med fria val i de nuvarande monarkierna så röstar folket för en betydligt mer islamistisk och västfientlig politik.
Sven, det har du förvisso rätt i, och allianser är ibland helt annorlunda funtade än man först tror.
SvaraRaderaHar själv träffat judar som tvingades fly Polen runt 1970 eftersom de påstods vara "sionistiska hantlangare". I Polen var antisionismen det banér som användes för att driva ut judarna ut landet vid den tidpunkten, och då ska man ha i minne att de som flydde runt 1970 i många fall varit övertygade kommunister och tjänat regimen väl, de flesta judar hade flyttat efter krigsslutet 1945 och pogromerna som förekom under sena 1940-talet. Så nog är "antiisionism" i sig en beteckning som kan stå för lite varjehanda likväl som "sionism".
SvaraRaderaArtikeln får mig att tänka på att Israel, liksom Sverige, alltmer mister det som gjorde landet unikt: En välfärdsstat för alla som räknades till den egna befolkningen. Låt gå för att förutsättningarna emellanåt var rätt unkna, men där har vi även i Sverige ett arv som inte heller är så vackert ( svenska företags affärer med diktaturer såväl öst- som västvänliga inte minst).