Bägaren full av orenlighet. Reflektioner kring Christine Falkenlands kvinnoporträtt

Foto: Astrid Nydahl

Vad är det som händer med henne, flickan eller kvinnan i Christine Falkenlands böcker? Jag följer hennes spår i böcker som Skärvor av en sönderslagen spegel, Själens begär, Öde och Min skugga. Jag fördjupar mig i Rakels, Coras, Siris och de andras livsdramer. Jag funderar på betydelsen av de erotiska intrigerna, det sexuella våldet, övergreppen i tidiga år, präglingen som förändrar de unga kvinnornas liv. Och när jag nu möter Ylva i Trasdockan är det som om svaren på allt jag funderat över närmar sig, jag börjar se mönster och ana mig till varför vissa beteenden ser ut som de gör. Trasdockan är avgjort Falkenlands starkaste roman. Den är sammanhållen som fiktion, den övertygar från de allra första sidornas dramatik. Men man kan också säga att det är en roman som tvinnar samman lösa trådar från hela författarskapet, en roman som pekar på urproblematiken: kvinnans lidande som sexuellt utnyttjad, kränkt, kvinnan som en människa uppfylld av självförakt och destruktivitet. Det låter kanske banalt, men det finns bara ord som dessa för att beskriva Ylvas tillkortakommanden. Och däri ligger också Falkenlands stora, övergripande tema.

”Jag har skurit mig många gånger med min fars rakkniv. Allt för att känna närhet till livet.” säger berättaren i Skärvor av en sönderslagen spegel.

”Min kropp bär minnen av barndomens dumdristigheter”. Det är andra meningen i Min skugga.

”Jag måste fylla munnen med kött, huvudet med tankar, minnena med låtsas mening” säger Siri i Öde.

”Jag är inte rädd för Ernst länge. Hur skall jag kunna frukta någon som bara kan döda kroppen men sedan inte förmår göra mer” frågar sig Cora inför sin egen död i Själens begär.

 

Romanen Trasdockan inleds med själva dödsscenen. Ylva hänger i ett rep. ”Ett evigt nu. Stolen liksom undansparkad.” Man tror sig bevittna resultatet av ett självmord. När Ylva läggs i liksäcken är man övertygad om det, ”Jo, Ylva pratade ofta om självmord som en möjlig utväg”.

Men vad är det sedan som händer och varför är hon nu död. Falkenland skruvar tillbaka tiden och berättar.

Ylva kommer, som så många kvinnor i Falkenlands värd, till ett stor gods för att hyra bostad. Hon återkommer då till det förflutna. Godset där hon bott. Det är ett slags urscen: slottet, godset, den gamla kråkslottsvillan. Och Ön, den karga där ensamheten ropar ur varje sten. Men Ylva är, så vitt jag kan erinra mig, den första kvinna hos Falkenland som är författare. Poeten som söker sina rötter. Poeten som återvänder hem. Som en gestalt ur en Almodóvarfilm kommer hon resande för att reda ut saker och ting, kanske finna något slags ro, skriva. Men som alltid i denna värld hinner det förflutna ikapp henne, och det är sannerligen inte ett vackert förflutet. Det är laddat av förnedring och kränkningar. Eros har här dödsängelns mask.

Hur kan vi nu övertygas om detta när Ylva är död? Falkenland löser det på ett gammalt klassiskt sätt: det är i själva verket den dagbok som Ylva efterlämnat som vi läser. Hon var gravid när hon dog. Tragedin är mer än väl synlig, men Falkenland intresserar sig mindre för gärningsmannen och vem som bär skulden till Ylvas död, och mer för hennes egen trasiga vandring genom livet. Ylva, trasdockan som om sig själv säger: ”Min fitta en sårskorpa att pilla på. Ett oläkt, kliande ärr” . Männen har fått henne att känna sig som ”en nersmetad galjonsfigur”, hon kan inte föreställa sig att ett litet barn som ligga vid hennes bröst för att få mjölk, ”de där brösten, uttjänta av alla smekningar och låga begär”. Hennes självförakt är fysiskt, hon äcklas av sig själv till den grad att hon måste ”jaga bort flugorna från skötet”, hon räds åldrandet, att inte längre vara attraktiv, och hon avverkar dessa män som vill tränga in i henne, ”Nu börjar det om. Näste man”, hon drömmer om att vara en annan, en mjuk och rar kvinna, ”följsam, mildögd och anspråkslös” men hon vet ju att det inte är möjligt. Om inte annat skriker hela hennes gestalt det åt henne, oupphörligen.

Hon sitter i sin hyrda bostad, försöker skriva poesi, lyssna till Sibelius.

På denna gård lär hon känna Gustav, son till godsägaren Carl. Ylva hamnar i en destruktiv relation med Carl och bestämmer sig – kanske just därför – för att förföra den unge sonen, onanisten, den nyfikne. Han tycker själv att han ser barnslig ut men Ylva tycks ingjuta ett slags mod i honom. Han bor i det rum som en gång varit Ylvas. Hon ber att få återse det. Hennes besök där väcker alla minnena till liv. De sexuellt laddade minnen. Debuten. Killarna som tömt sig i henne. Hon tycks bli både upphetsad och äcklad vid minnena: ”Han slaskade till min fitta…”, hon minns också den stora ledsnaden, efteråt, i tomheten efteråt. Första gången godsägaren kommer in på hennes rum och tar henne tänker hon: ”Jag äcklas inte av honom, att han är äldre. Jag är inte så finkänslig. Om man sluter ögonen går det knappt att särskilja smekningarna. ” Och det är just där hennes trauma ligger: hon sluter ögonen och låter det ske, hon framkallar ett slags könets banalitet. Den enda avsmak hon känner är inför sig själv, ”bägaren full av orenlighet”.

Denna avsmak har en förbindelse med Ylvas diktning. Hon söker de dikter som ”inte fastnar i halsen” när hon ska göra ett framträdande på ett bibliotek, dikter som ”går att uttala”. Gustav kommer till uppläsningen, hon läser som om hon bara läste för honom, ”famlande”. På hemvägen blir de båda upphunna av en man som förnedrar dem, kallar Ylva för klichépoet. Då vänder sig Ylva mot Gustav och säger ”kom”. Då händer det ”som skulle förändra allt”. De inleder en vänskap som snabbt blir erotiskt laddad, ”han visste redan för mycket, nu var allt förlorat”, hon blottar sina bröst för honom och drar honom intill sig. Första gången, hans rädsla. Hans ovilja, ”det går aldrig” som sedan går över i en lättnad, en glädje, och när det är över kan hon lugnt konstatera ”Sedan var han bunden till mig. En betingning, snarare än kärlek”.

Här uppstår nu spänningen mellan far och son, den kastar en skugga över berättelsen. Och Ylva har blivit gravid. Spelet börjar präglas av tårar och smärta. Vem som leker med vem är oklart. Unge Gustav har uppenbarligen förälskat sig, så som unga män gör efter sin debut. Han berättar att han läst Mästaren och Margarita och citerar för henne: ”Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.”

Berättelsen går mot sitt klimax. Vi vet hur det ska sluta. Det har vi vetat sedan berättelsen började. Christine Falkenland har blottat några människor djupa sår för oss. Och hon har gjort det på ett sätt som gör att de nu finns inne i oss, medvetet eller undermedvetet finns de där som röster ur ett fjärran minne, en händelse som kanske kastat en skugga över våra egna liv.

(Denna essä finns med i min bok Alla de andra som också skrev, som utkom på Tusculum förlag 2009)