Nelly Sachs. Diktargärning i exil, i skuggan av nazismens dödsmaskin

Hon är för all framtid bestämd att förknippas med det judiska ödet. Men också med det nobelpris som bekräftade att hon skrev i en rik, poetisk tradition. Hennes exil i Sverige har kanske betytt mer för oss än vi tänker på, eftersom hon kom att upptas i en krets av diktare och kritiker som var avgörande för den epoken i svenskt litteraturliv. Nelly Sachs, späd och spröd som en fågel, med en röst som ekar profetiskt från judiska miljöer som dessvärre också måste införliva massdöden och skorstenarna i nazismens dödsfabriker, talar ännu till oss. Hon fick några av de bästa uttolkarna (som blev hennes vänner) bland svenska poeter som Johannes Edfelt, Gunnar Ekelöf,Olov Hartman, Ilmar Laaban, Ragnar Thoursie och många andra. Kritikern Bengt Holmqvist och hans hustru Margaretha blev dessutom hennes familj, och det är Margaretha Holmqvist som stod för översättningen av den nya volym dikter och prosa som utges av Ersatz förlag. Allt detta skedde under hösten 2010 som en ”iscensatt utställning” vid Judiska Teatern i Stockholm, där Flykt och förvandling visades. Teatern hade också producerat ett utmärkt studiematerial som tusentals högstadie- och gymnasie-elever fick ta del av, ett material som reflekterade kring språk, identitet och exil. Och vid sidan av dessa två volymer, diktsamlingen och studiematerialet utgavs en överdådigt rikt bildbiografi, skriven av författaren Aris Fioretos, mer än 300 sidor tjock bok i stort format som i ord och bild berättar om Nelly Sachs, hennes gärning och tiden hon levde och verkade i.

 

Nelly Sachs föddes i december 1891 i en tysk-judisk, assimilerad familj. I maj 1940 lyckades hon fly till Sverige, och i den ytterst lilla lägenheten bodde hon tillsammans med sin mamma (som avled 80 år gammal i februari 1950) fram till sin död ganska exakt 30 år senare, i maj 1970. Hennes eget rum i den lilla lägenheten var på endast 4 kvadratmeter, där hon sov, åt och arbetade. Hon kallade rummet för sin ”kajuta”. Nobelpriset, som delades med den israeliska författaren Shmuel Agnon, fick hon 1966.

Exilen, detta märkvärdiga och obegripliga tillstånd som kan få vissa att tystna och gå under, kunde för Nelly Sachs del innebära skapande, skrivande. Men när man har sagt det får man inte glömma att hon också i viss mening gick under. Hennes paranoia blev allt större och under långa perioder vårdades hon på psykiatrisk klinik, övertygad om att nazisterna jagade henne och att de tog sig in i hennes hem genom väggkontakterna. Hon skrev: ”Mitt huvud är sjukt.” Aris Fioretos berättar att: 

”dygnen blev oroligare, sömnlösheten tilltog. Samtidigt som det nattliga skrivandet öppnade slussarna, blev det allt svårare att upprätthålla gränserna mellan intimsfär och omvärld. Sachs kände sig belägrad.”

1960 föll hon, och från Beckomberga psykiatriska sjukhus skriver hon: ”Bön: om att inte mera falla så långt bort från sanningen”. Lägenheten blev en plats hon inte ville återvända till, 41 kvadratmeter med utsikt över Mälaren men ”en så stor skräck för mig att jag inte längre kan stanna kvar där.” Hon vittnar om att hon får elektriska stötar från vattenkranen. Hon berättar att någon startat en verkstad för ”unga, antagligen arbetslösa människor” ovanför henne, och till Ilse Pergament skriver hon:

”Min våning var telegrafcentrumet med morsesignaler och alla finesser. Jag har lovat att tiga om det, och kommer också att göra det.”

Nu var hon omringad av en nazistisk kommandocentral. Kunde exilen bli värre? Hur skulle hon kunna fortsätta att dikta? I en gripande brevväxling med Paul Celan (se Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i) skriver hon:

 ”Käre Paul Celan (…) Jag står på knä utanför tröskeln, i stoft och tårar – men hemligheten når mig genom springorna i porten, som leder dit genom förklädnadsakten, den första skapelseakten (…) Måtte alla Era andetag förbli så välsignade, att de inbegriper världens andliga anlete.” Detta var i september 1959 hon skrev. Året därpå meddelar hon Celan att ”en nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt,var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste.”

Kan man läsa Nelly Sachs utan att ha med dessa förhållanden i medvetandet? Jag tror inte det. Man måste se hur psyket krackelerar och hur hennes värld så småningom blev till en pendelrörelse mellan klarhet och skenvärld, hur dårskapen och paranoian bröt ner henne, samtidigt som hon fattade pennan och skapade sina karaktäristiska texter. I ett tacktal vid en prisceremoni i Meersburg säger hon:

”Fem dagar levde jag utan ord. De hade flytt i skräck, kanske till fiskarna – mina lemmar stod i skräckens salt – tiden rann undan. Rösten flydde, eftersom den inte längre hade något svar och att tala var förbjudet.” Hon avslutade sitt tal med läsa en dikt, vars slutord lyder: ”Med läppar mot bönens sten/kysser jag livslång död, /tills det sjungande fröet av guld/ spränger skilsmässans klippa.”

Samma år skriver hon en prosatext där det bland annat handlar om skrivprocessen:

”Den inre process där mitt språk kommer till kan jag inte förklara. Jag kan bara säga att jag mer och mer försöker förandliga nuet. Att göra det genomskinligt (…) Min lyrik? – den kommer till då och då. Om nätterna kom den när jag vårdade min mor. När jag hade något ärende i köket. Plötsligt var den där. Att skriva en dikt är som att andas.” En av hennes dikter säger oss hur svåra perioderna kunde vara: ”DÅ DEN STORA skräcken kom/ blev jag stum - /Fisk med dödssidan/ vänd uppåt/simblåsans luft gäldade den kämpande andedräkten.”

Vi möter en diktare som både i poesi och prosa slåss för själva livet, andningen och meningen. Det är texter som ingen kan lämnas oberörd av. Nelly Sachs lyckades fly nazismen och den runt hörnet väntade transporten till koncentrationsläger, men det är som om både nazismen och det dödbringande steg fram i exilen, som ett långvarigt tillstånd av hot och förintelse.
 

Att vi nu på förnämligast tänkbara sätt påminns om hennes diktargärning, och om hennes liv, är något vi endast ödmjukt kan tacka för. De tre nyutkomna volymerna kan vara startpunkten för fortsatt läsning.

 

Litteratur. Utgivet i samband med utställningen är:

Aris Fioretos: Flykt och förvandling. Nelly Sachs, författare Berlin/Stockholm (Ersatz)

Nelly Sachs: Den store anonyme. Dikter och prosa i översättning av Margaretha Holmqvist (Ersatz)

Ester Roxberg (red): Hemland på armen (Judiska teatern i Stockholm).

Dessutom har jag läst:

Nelly Sachs: Flykt och förvandling, ett dikturval redigerat av Erwin Leiser, med inledning av Johannes Edfelt (FiB:s lyrikklubb 1956)

Anders Olsson (red): Bokstäverna jag färdas i. En antologi om Nelly Sachs (Themis 2001)