Från frihetsdröm till inbördeskrig

Morsi, Mubarak? Nej, Clausewitz.

Det har visserligen sett dystert ut ett bra tag nu, men de senaste veckornas dramatiska utveckling i Egypten gör att vi med viss säkerhet ändå kan konstatera att det dystra gått över i det katastrofala. Allt fler kännare av Egypten hävdar att inbördeskriget egentligen är ett faktum. En talesman för Muslimska Brödraskapet menade att militären vill återställa lugnet innan ramadan inleds, men försäkrade att de skulle fortsätta kämpa för "sin president" om än tusentals bröder mördades av militären. Samtidigt dök det upp filmsekvenser som sades visa att medlemmar av brödraskapet angrep militären med vapen vid den morgonbön då till och med spädbarn skulle ha dödats (varför tar man med sig spädbarn till en demonstration förklädd till bönestund?) - och därmed skulle också spiralen ha gått ytterligare några varv mot inbördeskrig.  Nå, om inte annat kan vi lära av Syrien hur lätt det är att starta ett inbördeskrig - och hur svårt, kanske omöjligt, det är att avsluta det. Libanon lärde oss den läxan, och även om det varit "fred" en längre tid där vet vi att frontlinjerna fortfarande är levande i människors hjärtan. Det behövs inga stora gnistor för att öppna avgrunden igen. Syriens katastrof är pågående. Den egyptiska, som hade några vackra stunder av hoppfullhet, har just inletts i detta högre stadium. Kriget kan, med en parafras på Carl von Clausewitz tes, sägas vara fred med andra medel. Kriget tydliggör de verkliga motsättningarna i samhället. Och de är i arabvärlden just nu sekularitet kontra religion, statsapparat kontra moské, frihet kontra shariastyre. Egypten är viktigt för oss alla. Egypten är själva brytpunkten i den ordning där västvärlden och arabvärlden möts - nej, inte i förståelse men i en överenskommelse om vad som kan te sig minst illa. Egypten var också den arabnation där man kunde välja sin väg, med eller utan slöja, med eller utan religionen, utan att stenas eller skändas. En sekulär kultur - med stor litteratur, konst och musik - hade sedan länge sin självklara plats i samhället, samtidigt som Mubaraks styre gjorde allt för att korrumption och säkerhetspolitiska övergrepp på individer skulle undergräva denna ordning (vilket förstås blev både Mubaraks och hans nomenklaturas fall). Brödraskapet kunde tillsammans med salafisterna låta sig röstas till makten. Där kom smärtpunkten för den militära och teknokratiska eliten. Klämda mellan inbördeskrigets Syrien och den annalkande katastrofen i Egypten finns både staten Israel och de ännu så länge statslösa palestinierna. Man får väl säga som de muntra samtidsclownerna när man närmar sig det riktiga mörkret: det är spännande tider vi lever i.