Mosaiker mitt i världens vimmel

Foto: Astrid Nydahl

Anders Björnsson har skrivit oändligt många facklitterära texter, både i bokform och i olika tidningar och tidskrifter. Han är ordförande i Svenska Humanistiska Förbundet som alltså är något helt annat än den populistiska sekten Humanisterna, sedan 1977. I hans författarskap finns bland annat en bok om Finland, en om Bondeförbundet och Max Weber - inblickar i en tid och ett tänkande, som kom 2006.

Hans andra bok mosaiker heter helt enkelt Nya Mosaiker (Atlantis förlag). Just den här sortens litteratur har vi alldeles för lite av i Sverige. Det är svårt att förklara varför, annat än att den är omöjlig i ett andligt och litterärt klimat som favoriserar deckaren och kokboken framför allt annat. Men med Björnssons mosaiker kommer man betydligt närmare det sant mänskliga. En fördel är avgjort den att man kan läsa hur man vill i dessa böcker. Det räcker med tre-fyra sådana texter på kvällskvisten för att man ska ha något att fundera på innan sömnen kommer. Mosaikerna "har den ordinära tidningsnotisens längd" och karaktäriseras av författaren själv som "prosa-haiku - av scenerier, infall, minnesbilder."

Den nya samlingen är 110 sidor lång. Det kan verka lite, men är alldeles rätt format för en bok man gärna har med sig i fickan eller axelväskan. Den lämpar sig nämligen inte bara för kvällskvisten i sovrummet utan också för väntsalar, caféer och parkpromenader. Man tar fram den, så slipper man köpa en usel kvällstidning, man tar fram och läser i den:

"Landsvägens asfaltglans där den slingrar sig fram mellan ett övergivet stenbrott och en höjdrygg som leder ned mot vatten. Bellman färdades här efter att ha varit på Drottningholm, vinglig och dan" börjar en mosaik på sidan 72.

Fastnar man inte för den kan man slumpvis hamna på sidan 83 och läsa:

"För vart år blir mig själva trosläran mindre komplicerad att förhålla sig till, mystiken mindre väsensfrämmande. Men liturgin hjälper mig inte att ta steget och predikan uteblir."

Hur den mosaiken utvecklas ska jag inte röja här, utan bara avslutningsvis citera från sidan 104:

"Bar samma jacka som hon burit under kulturrevolutionen. Brungrågrön, hennes kroppsstorlek oförändrad: rollbyte utan byte av klädedräkt. Känslan av att hon velat domesticera alla sina traumor på det viset."

Prova själv. Håll den lätt i handen, slå upp på måfå. Läs och begrunda.