Danmark, Sverige och uppbyggligheten

Bakgård på Istedgade i København. Foto: A.N.

Minst en gång om dagen - digitalt, analogt eller fysiskt - är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten. De två har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Helligaandskirken i København. Foto: A. N.

Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning. Denna recension bygger på den svenska utgåvan: Kritik av den negativa uppbyggligheten (Ruin förlag, översättning av Staffan Vahlqvist).

*

Ett litet ps: Alla de goda människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.