Mitt liv som kommunist - några små fragment från en bok under arbete

Den här sommaren arbetar jag med en ny bok som möjligen kunde kallas "Mitt liv som kommunist - eller hur man lär sig känna igen den totalitära tanken". Det jag skriver om just nu spänner över åren 1971 till 1981. Det jag lägger ut här handlar framför allt om 1973, det år då jag 21 år gammal blev pappa för första gången och på grund av en valaffisch gick ur den stalinistiska sekt jag tillhörde.

***

M:s födelse den 13 maj 1973 var och förblir den största revolutionen i mitt liv. Många tankar tvinnades samman om den verkliga innebörden och vad han skulle betyda för mitt och för vårt gemensamma liv. Vi var ju alltjämt kommunister. Bysten av Stalin prydde vår bokhylla. Den inramade affischen av en milt leende Lenin hängde över sonens första spjälsäng. Jag arbetade på Nordsjö Färgfabrik men just perioden då han föddes gjorde jag min värnplikt på staben FO11 i Malmö. Det var min smala lycka. Varje morgon tog jag mig civilklädd från Motetten på Lindängen till centrum, där staben låg mitt emot lyxvaruhuset NK. Som värnpliktig hade jag matkuponger för fyra måltider om dagen. Vi på staben gick egentligen bara till restaurangen för att äta lunch. Resten av kupongerna löste vi in hos två ställen: dels restaurangen där vi åt på Engelbrektsgatan, dels på vuxenutbildningen på Ystadsgatan. På restaurangen tog jag ut det i tobak och cigaretter, på vuxenutbildningen i form av kött och andra råvaror. Vår frys var alltid full av en förunderlig blandning matvaror och tobak. Vi var båda rökare och tyckte att vi hade det bättre än annars. Vi hade bostadsbidrag och ett särskilt barntillägg som alla värnpliktiga föräldrar fick. Och vi kunde ofta bjuda våra röda kamrater på den tidens fredagslyx, lövbiff med pommes frites och mellanöl.

Skulle sektlivet bytas mot familje- och yrkesliv? Allt stod skrivet i stjärnorna. Vändpunkten var ändå nära. I riksdagsvalet 1973 distribuerade kfml(r) en valaffisch som vi skulle sätta upp i bostadsområdet. Partiet skulle komma att få drygt åtta tusen röster, en överväldigande majoritet av dem i Göteborg, som under Frank Baudes tid som partiledare var det verkliga fästet, på varven och fabrikerna. Affischen föreställde en mycket muskulös arbetare med kulsprutegevär, snett till höger bakom sig ännu en människa med gevär samt en kvinna med groteskt muskulös arm höjd med knuten näve, den gamla och alltjämt använda Röd Front-symbolen. Deras vapen var riktade mot en tungt beväpnad härskarklass med en mur av poliser framför sig. Där gick gränsen för mig. Jag hade de närmast föregående åren betraktat mig som pacifist, jag hade ansökt om vapenfri tjänst men sakta glidit över i den röda föreställningen om att den väpnade revolutionen var vägen fram till socialismen. Min kluvenhet upphörde inför ett konkret exempel på våldsromantik. Rubriken på affischen var ”Fram mot den socialistiska arbetarrepubliken”. Och så det som fanns med överallt och alltid: ”Klass mot klass”.

Mina invändningar togs inte väl emot. De var, som man sa om alla invändningar, ”småborgerliga”. Ja, vid närmare eftertanke var de just detta. Kanske var det ändå inte som maskingevärsskytt jag ville leva, kanske hägrade något helt annat, ouppnåeligt. Mitt sektliv hade sprickor och det noterar jag med glädje idag, fyrtio år senare. Sprickorna gjorde det möjligt att se en del av galenskapen. Den affischen fick mig att sakta, men allt säkrare närma mig den punkt då det var dags att ta farväl, även om jag hängde kvar i periferin så länge B. var medlem.

En tidigare text på liknande tema finns här.