Hans-Georg Gadamer blev 102 år gammal (levde 1900-2002) |
Innan dess har översättaren Pehr Sällström i en lång och vägledande introduktion fört läsaren fram till en förståelse av Gadamers metod och resonemang. Hela hans bok är grundad på en föreläsningsserie. Det märks i hans ton, som hela tiden är pedagogiskt resonerande.
Efter ett längre resonemang om ”Hegels djärva anspråk” kommer han fram till frågan om vår samtida konst och ”den attack” som det utsätter vår självförståelse för. Han säger rentav att beträffande musiken som skapas, så skulle den få honom att ”helst taktfullt vilja tiga” om han själv vore den musiker som skulle framföra musiken. Tillbaka till bildkonsten säger han att man med säkerhet kan slå fast att alla former av självklarheter ter sig omöjliga, eftersom det nu från betraktaren krävs ”en aktiv prestation” för att förstå det vars ”konturer framträder på duken”. I musiken ser vi hur ”den fullständigt nya vokabulär av harmoni och dissonans” bryter mot den klassiska traditionen och allt detta, som till synes är obegripligt kastar sig filosoferna över. ”Ty för sådant”, säger Gadamer, ”som ingen annan förstår tycker sig filosofen vara väl ägnad.” Den glimten i ögat gillar jag och följer honom därför gärna i det fortsatte resonemanget.
Det finns ett antagande hos honom som jag tror är alldeles riktigt, nämligen det faktum att vad vi upplever i nuet, i vardagen, i själva verket är ”samtidigheten av det förgångna och framtiden”. En sådan tidsbild kan te sig ansträngd men är väl egentligen självklar. I bästa fall bär vi arvet med oss varje dag. Och vi vore blinda och döva om vi inte anade framtiden.
Inför bokens tre rubriker, spel, symbol och fest, tar han ett steg tillbaka och inskärper i läsaren att begreppet, ordet ”konst”, är tämligen nytt. För tvåhundra år sedan hade det inte kunnat användas, då man ju sade ”de sköna konsterna” om det han resonerar kring. Idag är ordet ”konst” synonymt med de sköna konsterna.
Konsten som spel är, säger Gadamer, ”något elementärt i människors liv”. Men det speciella med människans lek och spel är att de alltid innehåller element av förnuft. Konsten som symbol går tillbaka på det tekniska begreppet tessera hospitatis i grekiskan, det som berättar om hur man bryter en skiva i två och själv behåller den ena delen, medan gästen tar den andra med sig. ”Antikens motsvarighet till legitimationen” utbrister Gadamer och sätter fingret på symbolens betydelse. Konsten som fest förknippar han med människans erfarenhet av det festliga och av firandet. I vardagens inramande av festligheter och firande skapas årsrytmen, själva tidsindelningen. ”Extremerna långtråkighet och driftighet bestämmer tiden på ett och samma sätt, nämligen som ’utfylld’, antingen med intet eller med något.”
Gadamer undrar om inte en av våra förvillelser är att man lägger fast normer, till exempel när man kanoniserar en kompositörs eget framförande av verket eller av en auktoriserad inspelning, eftersom man ju i själva verket, också vid ett återuppförande, ”härmar” det som redan framförts. Och så kommer det: ”Varje reproduktion – varje högläsning eller deklamation av en dikt, varje teateruppförande, vid vilket aldrig så stora mästare i mimik och recitationskonst eller sångkonst uppträder – förmedlar en sant konstnärlig erfarenhet av verket först när vi med vår ’inre öra’ förmår uppfatta något annat än det som i verkligheten utspelar sig utanför våra sinnen.”
Sammanfattningsvis säger Gadamer att alltsammans handlar om huruvida vi förmår dröja kvar hos konstverket, ”tidserfarenhetens väsen i samband med konst är att vi lär oss dröja kvar”.
Att vistas i dessa föreläsningstexter är för mig som att stiga in i en helt ny värld, full av både utmaningar och hinder. Det finns i ordets verkliga mening obegripliga saker här. Men vad vore livets läsningar värda om vi bara svalde dem utan reflektion och eftertanke?
Boken är alldeles nyutgiven och finns bland annat här.
Förra året sände P2 den sovjetiska trettiotalsoperan "Lady Macbeth från Mtsensk" som skåpades ut i en berömd ledare i Pravda, möjligen skriven av Stalin själv. Jag är böjd att hålla med, det var mest kaos och elände. (Hittade ledaren på nätet, den hade tryckts i en indisk tidning!) Har vi inte en intressant paradox här: bolsjeviker som påstås vara "kulturfiender" föredrog det bästa av de föregående epokernas musik, måleri och litteratur, samtidigt som de västliga frihetsälskarna ägnade sig åt att riva ner och håna borgerlig kultur så mycket de bara orkade! Finns förresten en intressant bok om borgerlig kulturradikalism som du kanske känner till. Ett par danskar, Stjernfelt och Thomsen, har skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten".
SvaraRadera(På tal om opera så föredrag jag Händel. Man kan strunta i handlingen, som ju i allmänhet är idiotisk, och bara lyssna till den ljuvliga musiken!)
Paradoxen är mycket intressant. Just i Albanien lärde jag mig att det fanns (minst) två förhållningssätt till det klassiska arvet. Albanerna garvade åt maoisternas klappjakt på "borgerlig musik" och bjöd på det bästa av just det. De hade en för omständigheterna tämligen fin utbildning av klassiska musiker och sångare.
SvaraRaderaDe två danska herrarna och en rad andra följer jag alltid, Thomsen är dessutom en av de absolut finaste danska poeterna. Boken du nämner recenserade jag här:
http://nydahlsoccident.blogspot.se/2010/09/frederik-stjernfelt-sren-ulrik-thomsen.html