Kathleen Ferrier, Händel och Adam Zagajewski

Jag funderar på Adam Zagajewskis dikt Kathleen Ferrier (i översättning av Anders Bodegård, ur Antenner i regn). Han jämför hennes röst med andra från samma epok, "Goebbels hysteriska skrik/ Och de sårades jämmer, de fängslades viskningar". Han jämför hennes död i cancer med Simone Weils och Mandelstams död, den av hunger och den i läger. Och så kommer stroferna som sammanfattar allt det jag själv hade velat säga:

"Rösten hos en ung kvinna
som oskuldsfullt sjunger Händelariorna.

Lyssnar du på henne tänker du:
titta - här skymtar den,
möjligheten till en bättre mänsklighet,

men då skivan är slut
återvänder du till din vanliga misstro -

som om sången hade lovat för mycket,
mer än tystnaden, mer än tröttheten."

Det är den insikten som gör också naturens skönhet och vila till en ytterst bräcklig företeelse. När den är som finast kan den slå om i sin motsats. I solljuset lurar hela tiden mörkret, så som misstro lurar så snart man läst ut boken, stängt musiken eller lämnat ett kulturlandskap.