Dödläge? Ja, nära döden också i vardagen

Foto: Astrid Nydahl

Det politiska, kulturella och nationella dödläget måste brytas, säger man. Är det ens möjligt? Den svenska konsensuskulturen befinner sig mitt inne i en djup kris, men ingen tycks märka den. Också här i min lilla stad eldar man bilar, eller slår sönder närmaste föremål som kommer i vägen. Den portugisiska ekonomin går under tillsammans med den grekiska. Gyllene gryning delar ut mat till massorna och får människor tro att nationalsocialismen är vägen till frihet och rikedom. Demonstranter på Rossiotorget i Lissabon vill ha en annan ordning, precis som de vill det i Madrid. Krisen - "det står en kris för dörren" som man sa i den gamla Fria Pro-teaterpjäsen om LKAB - sprider sig från land till land. Det man målar på plakaten är lika tomt och lika uppgivet som politiska paroller av typen "Yes, we can". Vad är det man kan? Vad är det man vill? Avsaknaden av politiska strategier och drömmar är så märkbar att allt liknar en ballong man just släppt luften ur.

Den tomheten kommer att ge fortsatt utrymme för de redan berikades fallskärmar och groteskt höga löner för chefer i både privata och statliga företag, samtidigt som välfärdssystemen krackelerar och gettobildningen tilltar. Till valurnorna kommer man att söka sig också i framtiden, som om de kunde förändra någonting. Medborgaren förvandlar sig frivilligt till röstboskap och knäpper händerna fullt nöjd med sin insats. Medborgaren förväntas göra det.

I våra skandinaviska länder pågår våldtäkterna och rånen som om inget hade hänt. Varje stad - stor eller liten - blir en krigszon så snart dagen gått mot kväll. Åldringar blir rånade i sina hem eller redan i närheten av bankomaten av kunniga ligor inresta i skydd av internationella avtal. De samlar pensioner, smycken och andra värdesaker i sina säckar. Kvar sitter svårt chockade och/eller skadade åldringar gråtande i lokalnyheterna.

Ja, det är verkligen ett dödläge. Ett läge där döden hägrar som den enda verkliga befrielsen. Det är Sverige då de politiska bondfångarna ylar mot månen, då inget förändrats till det bättre. Illusionisterna fortsätter att skicka ut sin propaganda. Är det någon som tar dem på allvar? När en kultur är på väg mot sin undergång finns det inget som talar för att pk-eliten under ledning av dagliga godhetsbulletiner från maktens horisont, upphetsade bloggare, aggressiva nationalister eller flygbladsutdelare från vänster och höger - eller mitt i hönstret där de flesta befinner sig - skulle kunna hejda fallet. Tvärtom tror jag att de påskyndar det, och bäst är kanske det. Det lågintensiva inbördeskrig alla varnar för pågår redan. Så sent som igår varnade man i England för det. Och det är inga rättshaverister eller skojare som varnar, rakt tvärtom.