Alfons, mitt barnbarn

Alfons grav i Västra Vram. Foto: Astrid Nydahl

Alfons lämnade det jordiska livet, idag för sex år sedan. Livets snabbhet kan förvisso jämföras med dödens malande närvaro i våra tankar och drömmar. Vi hinner knappt registrera det egna åldrandet. Vi måste mäta det mot barnbarnens liv. Men Alfons fick inte ens börja skolan, det han drömde och längtade efter, eftersom neuroblastomen erövrat hans kropp.

Idag minns jag Alfons med några rader ur Cees Nootebooms dikt Sista brevet (från samlingen En staty av frågor, i översättning av Lasse Söderberg):

Alla de skapade orden,

alla dikterna av ljus,

så ingenting mer.

Bottnen ligger på vattnet,

gatan på fötterna.

Han har vänt sig om

och gått tillbaka

dit varifrån han kom.