Sture Lindholm: En motgångarnas man (Proclio, Ekenäs i Finland)

Sture Lindholms bok En motgångarnas man har underrubriken Ernst Wikstedts färgstarka livshistoria.

Man behöver inte läsa länge för att se det färgstarka. Och berättelsens starkaste färg är röd. Wikstedt vigde sitt liv åt kommunismen. Ändå var det just den som höll på att kosta honom livet. Lindholm berättar om hans liv på ett medryckande sätt. Han vänder och vrider på händelser, ställer frågor. Och han är påläst.

Wikstedt föddes år 1900 i Tenala, en då liten ort i finska Västra Nyland. Det är en grym och hård tid. Finland kuvas av det ryska kejsardömet under Nikolaj II. Men det är klassklyftorna som tidigt upptar Wikstedts tankar. Han blir så småningom kommunist.

För att göra bokens långa historia helt kort här, så sker det avgörande i hans liv då han kommer till Sovjetunionen i augusti 1927, officiellt för en ettårig vistelse. Men han kommer att stanna mycket längre än så. Han tog sitt ett nytt namn, Uuno Uononpoika Stålh och blev sovjetisk medborgare. I drygt fyra år gick han i skola i Leningrad (De västliga folkminoriteternas universitet!), han mötte en kvinna med finsk bakgrund och det gav honom en livslång och svår könssjukdom.

När Wikstedt fick smaka allt mer av den stalinistiska terrorn tröttnade han. Hur skulle han som nu hade officiella sovjetiska uppdrag, kunna återvända till Finland? Legalt var det en omöjlighet. Flykt var enda sättet.

Bokens skildring av flykten och återkomsten är bokens verkliga behållning. Den höll först på att avsluta hans liv, eftersom han fick en mycket svår inflammation i ena benet. Och när sedan den finska säkerhetspolisen grep honom tog det månader och år av förhör och slutligen ett samarbete som avslöjade många sovjetiska hemligheter, stod han inför en helt ny livsväg.

Hur boken och därmed Wikstedts liv slutade ska jag inte berätta här. Låt mig bara säga att han tycks ha förblivit kommunist livet ut, också under den period då han officiellt var socialdemokrat.

Detta vore lämplig läsning för senare generationer kommunister, också här i Sverige. Wikstedts exempel är både lärorikt och spännande.

(Tack till Anders W)