Friden, tystnaden, lördagen

Vägen in till Kristianstad. Foto: Astrid Nydahl

Jag är så trött på politiken. Vad jag än tänker eller skriver finns det alltid någon som säger att jag har tänkt eller skrivit fel. Så nu gräver jag ner mig i bysnön eller vintervätskan...just nu är den ett importerat spanskt rödvin.

Åkern där vi bor. Foto: Astrid Nydahl

När det blir minusgrader och en viss ton klingar skiter jag i allt annat. Det gör jag just nu och jag tänker inte tala alls om världens tillstånd. Det är ju så, att när jag skriver om Mellanöstern, så gör jag det inte för att polemisera mot någon annan. Jag gör det därför att jag kanske snubblat över ett korn någonstans och funnit att kornet ifråga kanske borde betraktas.

Jag är trött. Det är lördag. Jag föraktar det som kallas mänskligheten. Jag vill inte tillhöra den. Jag önskar att jag vore en utom-mänsklig varelse. Det finns något annat som jag alldeles oförskämt ägnar mig åt: mitt eget tillstånd. När jag gör det ber jag inte om ursäkt, jag bara gör det. Nu, denna kväll. Nu.

Solen gick ner. Människorna pladdrade. Foto: Astrid Nydahl