Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen av Albert Camus
(Bonniers) är en bok för en lång kväll eller en halv natt. Hur gjorde Camus? Vad var det som fick hans prosa att verka
så enkel och självklar att man inbillar sig att Främlingen var
lättskriven? Knepet fanns inom honom. Knepet var inget knep utan ren
talang.
Jan Stolpe gör hans franska till en svenska av
samma slag. Berättelsen låter sig berättas, kapitel för kapitel, tills
hela sagan ligger där, utvecklad, färdig och slut, framför en. Jag måste
medge att jag gillar Meursault. Han låter det mesta passera
okommenterat, han orkar inte argumentera. Han håller hellre med än
börjar diskutera, så får han i alla fall vara ifred. Tror han. När hans
mamma dör försöker han, och lyckas, hålla sig så känslomässigt neutral
som möjligt. Han gör det som förväntas av honom, varken mer eller
mindre. När han kommer tillbaka från begravningen jobbar han och noterar
vad grannarna i huset i Alger gör. Han är inte glad för att gubben
Salamano misshandlar och förnedrar sin hund. Men han ställer upp för
Raymond när denne behöver förnedra sin kvinna. Själv försöker han
hantera Marie, som säger att hon älskar honom och vill gifta sig. Ja,
säger han, det kan vi göra. För du älskar väl mig, frågar hon och han
svarar, uppriktig som alltid: nej. Men gifta sig med henne kan han ändå
tänka sig.
Berättelsen tar ny sats och vänder när
Meursault tillsammans med Raymond och dennes vän Masson ska försöka reda
ut konflikten med de arabiska männen på stranden. Det slutar med att
Meursault skjuter ihjäl en av dem. Resten av romanen följer vi honom i
häktet och under rättegången. Inte heller där kan han - eller ens får
för sin advokat - tala för sin sak. Han håller med om det mesta och döms
till döden. Bokstavligt talat allt vänds emot honom, också det faktum
att han inte ville se sin döda mor i kistan. Så kan vår "vanlighet"
alltid vändas till ett brott. Vi lever våra vanliga liv men kan i ett
tillspetsat läge anklagas för just det! Det enda Meursault önskar sig är
att det ska komma många människor för att se honom avrättas, och att
"de hälsar mig med hatiska skrik".
Michael Azar har
skrivit ett efterord till den nya utgåvan. Få kan väl Camus som han: "Vi
öppnar romanen och träder själva in i det soldränkta och sönderfallande
franska Algeriet. Vi hör Meursaults fräna och klarsynta röst berätta om
moderns begravning, om stunderna av sinnlig glädje, om mordet på araben
och om den död som väntar honom."
Jag äger båda men citerar ur Sigfrid Lindströms översättning från 1946. ”I dag dog mamma. Eller kanske i går; jag vet inte.” Jag föredrar faktiskt den framför Jan Stolpes nyöversättning. Stolpe är lysande men här tycker jag att han reducerar i överkant; rensar ut pronomen (kanske korrekt) och inskärper talspråkligheten, vilket ger en för ”slängig” och blasérad prosa, i mitt tycke.
SvaraRaderaStolpe: ”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. […] Jag ska ta bussen klockan 2 och kommer fram på eftermiddan.” (Lindström: ”Jag ska ta två-bussen, så kommer jag fram på eftermiddagen.”)
Och som kuriosa: Camus berömda inledningsmening parafraseras av en viss Michel Houellebecq, i dennes roman Plattform från 2001. Såhär skriver MH – med bibehållna kursiveringar och i Anders Bodegårds fina översättning: ”Far dog för ett år sedan.” Och vidare: ”Jag tror inte på teorin som hävdar att man blir riktigt vuxen när ens föräldrar dör; man blir aldrig riktigt vuxen.”
Men allra först har MH plitat dit ett motto av Balzac, likaså tänkvärt i sammanhanget: Ju skändligare ens liv är, desto hårdare håller man på det; då blir det en protest, en ständig hämnd.
Tack för inlägg; nu blev jag sådär långrandig igen... Främlingen är hursomhelst ett mästerverk i ordets verkliga bemärkelse, ja!