Misantrop i juletid. Del två

Samma kvarter. Samma attityd.

Han trodde att han kunde komma och gå till vinet, som man kommer och går till en bekant eller en butik. Men det kunde han inte. Varje gång han gått till vinet var det för att stanna. Dag ut och dag in, månad efter månad.

Han trodde att hans skakande händer slutade skaka för att han mådde bättre. Det gjorde de inte. De slutade skaka därför att han druckit dagens första öl eller öppnat och smakat på den första flaskan vin.

Det sägs att skillnaden mellan en vinnjutare och en alkoholist lätt fastställs utifrån den senares självklara sätt att alltid tömma hela flaskan, oavsett var eller vad. Den tomma flaskan har en enda betydelse för alkoholisten: att han behöver öppna ännu en, för det krävs minst två för att sömnen ska infinna sig.

Han trodde inte att han var en av gubbarna på bänken. Han trodde att han generöst kunde erbjuda dem en julöl och sedan, lätt till sinnes, själv ta bussen hem till ett helt annat slags liv. Han var en klassisk självbedragare. Han satt bara på en annan bänk än gubbarna. Men han satt där av samma skäl.

(Det kommer en tredje del, det vågar jag tro)