De sista läsningarna 2012

Sista boken för i år, nyligen utläst.

Det har varit si och så med läsandet i höst och vinter. Arbetet med min egen bok har slukat all tid, och den som blivit över i december har förstås gått till barn och barnbarn.

Jag har dock kommit att läsa böcker som Sture Lindholms En motgångarnas man, Mohamed Omars Den syriska tragedin, Eli Göndörs bok om muslimska kvinnor i Israel, Artur Szulc Marodörer, medhjälpare och mördare, Flauberts Madame Bovary i Anders Bodegårds nya översättning, Herta Müllers nya essäsamling, Michéle Lesbres Nina av en slump, Patrick Modianos Lilla smycket, Jeanne Cordeliers Vidare, Yasmine Ghatas Flickan som slutade tala och inte minst Montaignes essäer i nyöversättning av Jan Stolpe (jag har förstås missat ett antal titlar men i runda slängar har det blivit dessa och några till).

Allra sist, så sent som igår, läste jag ut Einar Askestads nya bok, Skolastiska övningar. Det är ingen lätt bok att skriva om. Men jag vill säga detta: i aforistiskt korta texter (en rad som kortast, kanske en halv sida som längst) rör han sig kring ett torg där människor och händelser belyser vår existens och dess villkor. Ibland hugger han snärtigt, ibland bubblar humorn fram och för det mesta ger dessa texter kring torget en när nog cioransk tankeställare:

"Upptäckten av att vara komisk ensam."

"Hur långt var det möjligt att blunda? Så långt som det var tillåtet."

"En förutsättning för all logik, ömsesidighet och genuin gemenskap var förmågan att vända på steken."

Och ett lite längre avsnitt som detta som för mig växer till en (måhända oavsiktlig) kommentar kring det gångna årets "arabiska vår":

"I ett försök att få slut på demonstrationerna flyttade guvernören ut den politiska ledningen till stadens utkanter. Han vill ha lugn och ro, men förstod sig inte på revolutionärernas psykologi. På torget, utanför den tömda regeringsbyggnaden, fortsatte skallen att eka. Där fanns vad revolutionen behövde. En publik."

Askestads bok är skriven så att man med fördel läser några sidor varje dag. Den är inte ämnad som sträckläsning. Just därför vill jag också framhålla att det som också glatt mig under det gångna året är romaner utgivna på förlagen Sekwa och Elisabeth Grate Bokförlag: de är av motsatt karaktär, riktiga sträckläsar-romaner man inte kan släppa förrän man nått sista sidan. Jag behöver båda dessa typer av litteratur. Från Montaignes essäer ur det förflutna och Einar Askestads aforism-lika prosa till det realistiskt berättande. När det gäller klassiker är förlaget Atlantis det allra bästa. Också när det gäller samtida facklitteratur utger de något av det intressantaste. Läsa bör man alltid, om inte annat för att förkovra sig eller njuta av skönlitteraturens människobyggda verklighet.Men det ska vara av hög kvalitet. Annars kan det kvitta. Då kan man lika gärna ta med sig veckans ICA-reklam och läsa den under nattlampan.