Årets näst sista dag

Foto: AN

Årets sista dagar kom delvis oväntat att handla om glädje och närvaro. De första timmarnas tur till dimman och havet lade grunden för lördagen. A:s barnbarns-flicka föddes medan vi var där. Lite senare under dagen fick jag den fina recensionen av Black Country hos Oskorei.

Söndagen inleds med att jag samlat ihop gammalt bröd från frysen för att mata ankor, svanar och andra fåglar i Tivoliparken. Det blir därmed också en skön promenad i staden som annars helt ägnar sig åt att slita ner saker från rea-hyllorna. Den vackra parken är en helt annan värld.

Så är det bara två dagar kvar av 2012: söndagen och måndagen. När jag vaknar den 1 januari vid niotiden vet jag att det är ett tämligen nytt liv som inleds. Mer disciplin, mindre vin och öl, mer förverkligande av skrivplaner. Den malmöitiska barndomsskildringen ska skrivas färdig. Den har arbetsnamnet Barndomen i nuets spegel. Det ska också den bok göra som alltsedan 2011 vuxit bit för bit, i samma stil som Inre frihet och Långsamhetens nej. Om det lyckas är den tänkt att vara en meditation över enkelhet, avstående och det tankearbete som kräver både tystnad och ensamhet. Arbetsnamnet är Finge jag gräva efter annat än guld.

Varför säger vi då Gott Nytt År!? Jag vet uppriktigt inte varför jag insisterar. Det kan vara så enkelt som att jag önskar de mina (både i familj och vänkrets) ett år av hälsa och frihet. Men det slentrianmässiga gör också att man så lätt glömmer bort de verkliga problemen som tornar upp sig. Jag tänker då inte främst på det individuella planet, utan på det socialt kollektiva och det politiska. Den konkreta innebörden väntar vi med några dagar.

Uppdatering 11:07

Det var en fröjd att komma till Tivoliparken idag. Redan när vi svängde runt hörnet ner till vattnet kom först gässen skrikande, sedan änderna och hönsen. Väl framme vid fåglarna kom en större duvflock in från vänster och landade vid våra fötter. Den mycket stora kassen bröd gick åt på kanske fyra minuter. När vi återvände hem stod gässen fortfarande och skrek: Mer!Mer!Mer!

Men det blir inte mer i år. Kanske nästa.