 |
| Rasmusgatan i Malmö 1956. Ylva Nydahl på promenad med sina två söner, undertecknad gående till höger. Verklighet 1956 men idag inget annat än ett bedrägligt "fantasy-land". Så ser det inte ut 2012 och så kommer det aldrig mer att se ut. Vem blir lycklig av att inbilla sig det? |
"Who knows, maybe dwelling in fantasy-land leads to more happiness than confronting reality world. Although when you find your neighbour´s sewage backing up into your basement, you propably wish you hade been less into self-sufficiency..."När jag läste Stephen Browns ord i måndagens TLS slog det mig att det är en lysande sammanfattning av situationen i Sverige. Om man sitter nedsjunken med en fantasibild av sitt eget land kan man säkert också uppnå lyckotillstånden. Kvällstidningar, tv-underhållning och stadsfestivaler gör vad de kan, för att i samverkan med storköpen och galleriorna forma så nöjda människor.
Risken är väl annars bara den att man en dag får klarhet i de verkliga förhållandena. Man höjer av en eller annan anledning blicken och ser något annat. Ju äldre man är när det sker, desto större måste chocken bli. Så mycket bättre att studera, lära och dra några slutsatser som möjligen preliminärt är riktigare än fantasibildens.
Är folk så nöjda? Det är väl just där illusionen ligger. Ungdomarnas sjölvmordsförsök, alkoholism, narkomani och "skära-sig-syndrom" säger ju något annat. Högt.
SvaraRaderaTack Gabrielle, en mycket klok invändning som jag genast tar till mig.
SvaraRaderaGabrielle, jag skulle vilja säga en sak till. Tror nämligen att det är de människor som på ett eller annat sätt "confronting reality world" som mår allra sämst. Det vågar jag säga utifrån min egen personliga erfarenhet.
SvaraRaderaJa, det är väl rebellerna, de skeptiska. Och bland ungdomar - de som inte kan agera, annat än självdestruktivt.
SvaraRaderaDet är väl bland annat därför man håller av typer som Neil Young, som förvaltade sin rebelliskhet into ripe old age.