”Författare borde inte skriva om sig själva utan om något de förstår sig på…”Kan inte låta bli att tänka på det när jag slår upp första bandet i det av Jan Stolpe nyöversatta Essayer av Michel de Montaigne (1533-1592). I sitt korta förord till läsaren skriver han:
”Alltså, läsare, är jag själv ämnet för min bok. Du har ingen förnuftig anledning att använda din lediga tid på ett så intetsägande och meningslöst ämne.”Montaigne var, till allt annat, en människa som under se sista 21 åren av sitt liv, verkligen kom att anstränga sig att förstå vem han var. Essäskrivandet i tornets bibliotek och arbetsrum vittnar om en tämligen djupgående tolkning av det egna livet och allt det som omgav honom själv och hans familj. Montaigne skriver, noga räknat, inte så mycket om sig själv som utifrån sig själv. Han hade påtagligt fel i självironierna i orden till läsaren. Det finns all anledning att lägga inte bara tid utan också kraft på hans essäer.
Den utgåva jag här skriver om utkom den 27 september i år. Den är alltså inte identisk med Stolpes första utgåva som kom 1986 - 1992.
I det första bandets förord av Stolpe presenteras verket och författaren utförligt, och han berättar om de olika utgåvorna. Stolpes kommentarer är nytt för denna andra svenska utgåva. Montaignes texter är högintressanta från allra första stund. I första bandets genreskapande essayer skriver han om allt från sorg och barnuppfostran till ensamhet och lagar mot lyx.
Jan Stolpe:
”Montaigne är fascinerad av fånigheten och besynnerligheten i sin själs skapelser. Han inser snart att analysen aldrig har något slut, flödet kan aldrig avstanna. Han utvecklar ett personligt språk för att gestalta rörelserna – och snart är han fast i författandet. Han inser efter hand att själva skrivandet innebär en klyvning i ett iakttagande jag och ett iakttaget.”I det omfattande band två möter vi bland annat Montaignes funderingar kring samvets- och moralfrågor. Han resonerar om relationer mellan fäder och söner, om ära, lögn och samvetsfriheten, och påminner om de blodiga inbördesstrider som pågår i Frankrike vid tiden för skrivandet. Montaignes texter präglas av lågmäld eftertanke, hans stil är resonerande och inte sällan humoristisk. Att Jan Stolpes nyöversättning också rent typografiskt är mer lättläst än den första är ett stort plus. Den har inte de markeringar för olika uppkomstskeden i den löpande texten, som fanns i första upplagan.
Tredje bandets texter tillkom när Montaigne blivit gammal. Han var 55 år, sjuk och hade bara fyra år kvar att leva. Här finns den enligt min mening bästa av hans texter, nämligen Om fåfänglighet. Den texten kan användas i vår egen tid, som en uppfordrande maning till självständighet, grundlighet och nyfikenhet på världens tillstånd. Han skriver att han tror sig vara begränsad i tiden, han förväntar sig inga nya läsare femtio år fram i tiden. Nyutgåvan säger emot honom, och man bara vara tacksam för Jan Stolpes nyöversättning och Montaignes egen klokhet.
Montaigne i essän Om fåfänglighet:
”Aldrig har någon överlämnat sig så fullständigt och passivt åt någon annans omsorg och ledning som jag skulle göra om jag hade någon att överlämna mig till. Just nu skulle jag önska att jag hittade en svärson som kunde pyssla om mig på min ålderdom och vyssja den till ro: i hans händer skulle jag lägga den fulla rätten att bestämma över min egendom och tillgodogöra sig den, så att han kunde förfara med den som jag gör och få samma utbyte av den som jag nu får, förutsatt att han kom hem med verkligt tacksamt hjärta och som en vän. Men herregud, vi lever i en värld där lojalitet är något okänt för våra barn.”
När Jan Stolpe förklarar att Montaignes bruk av ordet essai står närmare svenskans prövning än försök ger det också en liten förskjutning. Ändå tycker jag att det gängse försök är en tolkning som stämmer så väl överens med genren. Just i vår tid, när de flesta ”sanningar” tycks prövas och varje tvärsäkerhet ter sig dumdristig är kanske essän den perfekta genren för samtidslitteraturen.
Ett sista citat, från kapitel nio i band tre, Om fåfänglighet:
”Man kallar sällan på mig för offentliga uppdrag, och själv erbjuder jag mig lika sällan. Frihet och sysslolöshet, som är mina viktigaste egenskaper, står i diametral motsats till den verksamheten.”
Väldigt intressant att läsa. Jag tar mig långsamt genom Susan Bakewells bok How to live, som reflekterar över Montaigne och hans böcker, och jag börjar känna mig mogen att ta itu med själva essäerna.* Jag har första bandet i bokhyllan, inköpt i min gröna ungdom då jag samlade på mig en del av det jag tänkte man borde läsa. Det är Jan Stolpes översättning från 1986 - är det den du talar om eller har han gjort en ännu nyare?
SvaraRaderaJa, detta är en helt ny översättning av Jan Stolpe. Den har just utkommit. Rekommenderar dig att läsa denna nya.
SvaraRadera* Jag inser ju nu att det verkligen inte är något att bäva inför. Till skillnad från Proust (som jag tror att jag aldrig kommer att läsa ens första bandet av, också inköpt i samma veva) verkar Montaigne vara en trivsam person att umgås med, lättsam och djupsinnig på en gång.
SvaraRaderaVisst är det helt fantastiskt att han trodde att han inte skulle ha läsare femtio år efter sin död och så ges han ut närmare femhundra år senare!
Det ska jag göra. Vad bra att jag inte har mer än första bandet (och i billig pocketutgåva, jag minns faktiskt när jag köpte det på PocketShop på Centralen i Stockholm i något av min studenttids otaliga byten mellan Uppsala-pendeln och Malmö-tåget.)
SvaraRaderaJa, under arbetets gång har jag ofta tänkt på det. Vissa texter/böcker överlever det mesta. Montaigne är kanske det bästa exemplet.
SvaraRaderaOch du har alldeles rätt i ditt antagande, han är en trivsam person att umgås med.
Montaigne var ett bedårande barn av sin tid. Gapet är stort. Han trodde jordens ålder var 3000 år, han ställde sig frågande till Kopernikus, knullade påklädd, var konservativ, troende, skrev för en adlig publik. Puh ... Men ändå. Hans paradoxala skildringar av sin egen mentala arkitektur är en guldgruva. Tycker faktiskt bättre om Stolpes tidigare översättning. Denna senare upplaga har en mer strömlinjeformad tjänstemannaprosa.
SvaraRadera"strömlinjeformad tjänstemannaprosa"??? Det där får du, vem du nu än är, förklara närmare.
SvaraRaderaDen förra översättningen var bättre. Knaggligare, stökigare, ledde av och till in läsaren i återvändsgränder där man undrade om det hela berodde på felöversättningar eller inte? Jag behärskar inte medeltidsfranska och är den förste att betyga översättaren min vördnad. Men den förra textens tonfall var mer samtalslik. Nu är den, i alla fall enligt min uppfattning, alltför strömlinjeformad och välkammad. Vad vet jag, den upplaga som ligger till grund för denna nyöversättning kanske är det? I alla fall. Där vägen tidigare kantades av fallgropar har nu asfalterats.
SvaraRaderaSen angående Montaigne som trevligt sällskap. Något obekvämare, dvs motsägelsefullare, lär man få leta efter. Nej, Montaigne bör nog läsas som Sten Andersson läst Wittgenstein. Livsviktig är Montaigne men jäkligt obekväm. Jäkligt.