Böcker, lådor, paket, frimärken och annat fint slit

Nu har jag fått hjälp att posta alla de exemplar som gått till sponsorerna, sammanlagt 82 böcker i 41 paket, samt paket till alla de människor som bistått i processen, till exempel med bilder och information.

Dagen är ännu ung. Omeletten är klar, kaffet urdrucket. Den sista oktobersolen lyser in genom fönstret till arbetsrummet. Jag drar en lättnadens suck och förbereder för morgondagens ännu större utskick. Sammanlagt handlar det om 180 böcker som skickas ut. Men jag har bestämt mig, det blir inget för tidningarnas kultursidor. Varför skulle det? Jag är trött på de klichétyngda och illa skrivna recensionerna, jag är trött på att behöva bli utsatt för fäsörerna från norr till syd, från väst till öst. Istället skickar jag boken till en handfull skrivkunniga människor i Sverige, Danmark och Finland. Blir det något skrivet om den, så blir det. Annars får det vara.

Med Black Country avslutar jag det projekt som innebär att jag givit ut tre böcker med bloggen som förläggare. Den första boken, Kulturen vid stupet, kom 2011. Den andra, Sextio år senare, kom tidigt 2012, och nu släpps alltså trilogins tredje bok, Black Country. Jag har all anledning att vara nöjd med utfallet. Den första boken gav ett litet överskott. Förhandsbeställningarna täckte tryckkostnaderna. Återstående försäljning täckte formgivning och sättning samt portokostnaderna. Med den andra boken gick det inte lika bra. Flera läsare menade att ämnet inte intresserade människor. Nå, jag fick i alla fall tryckt mina texter om viktiga Mellanöstern-ämnen. Med den nya boken har det långt i förväg blivit succé. Sponsorernas bidrag har täckt hela tryckkostnaden och de många förhandsbeställningar har täckt formgivning, sättning och porton. Om det vill sig väl kan den rentav ge ett litet överskott till mig. När jag summerar så tycker jag att det varit givande att ge ut böcker så här. Efter att jag publicerat tre böcker på förlaget Tusculum stod jag ju plötsligt utan förläggare. Det var inte så att jag refuserades, det var förläggarens sjukdom som orsakade problemet. Jag fann en väg och jag är tacksam för allt stöd jag fått och får. För er som eventuellt undrar vill jag också säga att jag inte skickat någon av dessa tre böcker till Statens Kulturråd för litteraturstöd (det har jag fått på de flesta av mina böcker de senaste femton åren, men numera innebär det att man också skickar ut en massa böcker som ingår i stödordningen. De hamnar i bibliotekens förråd och slumpas sedan bort därifrån som om de vore pappersspill, det vill jag inte vara med om). Inte heller skickar jag dem till BTJ eller andra liknande organisationer. De bibliotek som vill köpa böckerna brukar vända sig direkt till mig. Och någon bokhandelsdistribution är det inte tal om. Alla tre böckerna går att köpa här, direkt av mig genom bloggen. Ingen annanstans. Så småningom kommer jag att erbjuda nya läsare möjligheten att köpa hela trilogin samlad till ett rimligt pris.

Boken har anlänt!

Det blev rivstart på dagen. Hade just stigit upp när speditören ringde, då stod han i Kristianstad. Har burit lådor till svettgränsen. Senare idag börjar jag packa för första utskicket.

Utskicksordning:

Imorgon, onsdag, skickas alla sponsorexemplaren.
På torsdag - senast - skickas alla förköpsexemplaren.
På fredag - senast - skickas resterande exemplar ut.

Måndag - fredag den här veckan

Mitt livs- och arbetsschema för den kommande veckan ser ut så här:

1/ Måndag anländer två barnbarn för vistelse här i tre dagar.

2/ Tisdag anländer boken Black Country från tryckeriet.

3/ Onsdag, torsdag och fredag packar jag böcker.

***

 

Egentligen hade jag velat skriva omfattande texter om den vänsterfascistiska pöbeln i Malmö, om hur EDL-ledaren Tommy Robinson behandlas i fängelse, om hur Migrationsverket sänder ut nödsignaler som inte tas på allvar. 

Jag hade också velat skriva om Anna Wahlgrens nya bok, Sanning eller konsekvens, som är ett svar på dottern Felicias bok från i våras. Jag hade velat skriva om hur det är att leva i en stor familjekrets, vad det ger av glädje och bekymmer. 

Allt detta och mer därtill hade jag velat skriva om, men det får vänta. Veckans uppgifter är redan övermäktiga. Hoppas återkomma med förnyade krafter när allt det ligger bakom mig. Kanske är jag då också rent fysiskt återställd, feberfri och inte längre i behov av paracetamol. 

Anders Johansson: Verner von Heidenstam, Bengt Lidforss, några tankar kring liv och dikt (Ängö Bok och Bild).

Verner von Heidenstam. Teckning: Fredrik Ogden

Anders Johansson är författaren som spänner från politisk debatt, över litterära och filosofiska texter, till naturskildringar i text och foto av mycket hög klass. Han har utgivit ett stort antal fotoböcker som skildrar djur och natur, mest på Öland men också från Småland och Blekinge. Johansson är bosatt i Kalmar, och därifrån gör han sina resor ut i skogar och Alvarsmarker.

Hans nya bok är en betraktelse över två viktiga men idag sällan diskuterade intellektuella giganter i svensk historia: Verner von Heidenstam (1859-1940) och Bengt Lidforss (1868-1913).

Som alltid när Johansson skriver om viktiga föregångare gör han det utifrån originella och personliga läsningar och funderingar. Om von Heidenstam:

”Lantjunkaren Verner von Heidenstam är ingen Vergilius, som med ekologens öga anlägger synpunkter på till exempel ett uthålligt jordbruk och förordar rotation av grödor framför monokultur. Men i de biologiska processer och de nästan mytiska organiska behov vi delar med andra varelser har vi en biologi som sammanfaller; det påståendet kan jag med gott samvete tillvita både Vergilius och Heidenstam (…) Heidenstam tyckte om djur, stannade och talade vänligt med dem medan Strindberg gick med revolver i fickan för att skydda sig mot hundar och upprördes över den motsatta inställningen.”

Bengt Lidforss. "C.W. Hormuth", Tyskland 1910

Nu är Johansson förstås inte ute efter att tvinga in det förflutnas gestalter i vår tids politiska korrekthet och dess normsystem. Alls inte. Men han rör sig fritt mellan då och nu. För honom är Vergilius och Heidenstam samtida, i det att de är levande i texterna som förs från generation till generation.

Om Lidforss skriver han:

”Striden gällde främst de kristna dogmerna, mindre det centrala i religionen. Lidforss fann dogmerna vara i högsta grad oförenliga med den kunskap man ägde om naturen. Han bekämpade således den officiella kristendomen, avvisade möjligheten av en personlig Gud och tron på själens odödlighet. Detta ansåg han vara vidskepelse. Men han var ingen hädare. Trons plats tar vid där vetandet upphör, teologernas anspråk på att ensamma få hantera tillvarons stora frågor var oförenliga med naturvetenskaplig och intellektuell heder.”

När jag läser dessa rader tänker jag att det inte är en tillfällighet att Anders Johansson var en av de första i Sverige att skriva både om och mot islamismen. Han fick betala ett högt pris för sin klarsynthet. Kanske är därför hans böcker idag än viktigare. Denna lilla skrift är inget undantag. Tvärtom är den en befriande frisk läsning i en tid när det växer mossa på varje kultursida.

Boken kan beställas med ett mail till anders@andersikalmar.se (130 kronor inklusive frakt).

Här kan du läsa om en tidigare bok av Johansson, om Vilhelm Moberg.

Fest och arbete

Den här bilden på mitt barnbarn Lykke som svingas några varv i luften får symbolisera den mycket stora fest vi hade igår för Astrid som fyllde 65. Barn, barnbarn, arbetskamrater och vänner fyllde husets båda våningar. Uppvaktningar per telefon, brev och mail och gäster från tre världsdelar (Europa, Asien och Afrika), och så alla de lokala och familjära från Tollarp, Åhus, Sätaröd, Rinkaby och andra skånska småbyar. God mat, många goda skratt, till och med två sjuka barnbarn som tillbringat förmiddagen på akuten (en hade skurit upp ett ben efter fall från cykeln, en hade nya och otäcka symptom av sin livslånga Alströms), ville vara med och dela glädjen. Det gjorde de med den äran. Detta skriver jag mest för att berätta för er att det är bråda och speciella dagar just nu. Aktiviteten som syns på nätet blir kanske inte särskilt stor. Mitt livs- och arbetsschema för den kommande veckan ser ut så här:

1/ Måndag anländer två barnbarn för vistelse här i tre dagar.

2/ Tisdag anländer boken Black Country från tryckeriet.

3/ Onsdag, torsdag och fredag packar jag böcker.

Jag önskar er en fin avslutning på denna vackra oktober, med alla sina färger och ljuspunkter.

Andrés Barba: Augusti, oktober.

Andrés Barba. Foto: © Maria Teresa Slanzi.

Andrés Barba: Augusti, oktober (Astor förlag, översättning av Annakarin Thorburn)

Andrés Barba är en spansk författare, född 1975, som slog igenom för tio år sedan med en roman. Den första av honom översatt till svenska är Augusti, oktober. Det är befriande att läsa en författare man saknar all kunskap om. Inga förutfattade meningar när man lutar sig tillbaka i soffan eller sängen för att läsa. Det började jag med i går eftermiddags. Jag läste kanske femton sidor och blev inte särskilt berörd (ung man onanerar och sluter sina ögon, ser diffusa kroppsdelar från kvinnor som är anonyma, etcetera).

Men så blev det kväll. Huset var mörkt och tyst, jag tog upp boken igen. Klockan hade hunnit bli drygt två på morgonen när jag läst ut den. Redan på sidorna efter det jag tidigare läst tände det till och jag sögs in i den här pojkens, Tomás, liv. Han är ju allt det man minns från sina egna tonår och som man nu ser hos sina äldsta barnbarn. Att vara fjorton är att stå precis i skarven mellan barndom och vuxenliv. Tomás är inte bra på det. Han har svårt att hantera den inre känslostormen, hamnar i gräl med pappan och uttrycker ett förakt för fastern Eli. Familjen bor i Madrid, men den huvudsakliga scenen för berättelsen finns i en liten kustby, där de befinner sig på semester. Här hakar generationernas olika skeenden samman: Tomás vill närma sig gängen och flickorna, faster Eli blir allt sjukare.

Tomás närmar sig. De driver med honom. Kallar honom Prinsessan. Våldet vibrerar i luften och någon gång exploderar det. Men han dras dit, det finns en mognad och en djärvhet bland dessa gängmedlemmar som triggar honom. Och mycket riktigt: en av de unga flickorna vill ta honom med ner på stranden för oralsex. Han invigs i något han inte vetat ett dugg om tidigare. Det blir en både fysisk och mental chock för honom.

Så långt kan man berätta utan att förstöra bokens dramatik. Men jag vill inte säga mer, än att detta sexuella uppvaknande och dramatiskt destruktiva i kombination leder till en katastrof. Tomás vill ställa den till rätta själv. Och det är i denna avslutande avdelning av boken som den växer och gör starkt intryck på mig.

Sammanfattningsvis? En mogen berättelse om tonårens helvete och förlösande ögonblick, om livet som både ett lyckoland och en straffanstalt. Jag är tacksam för att ha fått möjligheten att läsa den.

Boken på väg. Skickas ut till er i slutet av nästa vecka

Goda nyheter idag! Boken är på väg hit. Just nu - fredag klockan 11.00 - lastas de på båt i Jelgavas hamn och de är framme i Kristianstad, efter omlastning i Malmö, antingen tisdag eller onsdag. Det innebär i så fall att jag börjar göra utskicken i slutet av nästa vecka. Som jag skrivit tidigare kommer utskicken att göras i tre steg. Först går sponsorernas exemplar iväg. Efter det skickar jag till alla er som förhandsbetalt boken, och sist skickar jag övriga. Skulle minsta problem uppstå kan ni läsa om det här i bloggen.

Victor Serge; Fallet Tulajev (Daidalos, översättning av Lars Fyhr, förord av Susan Sontag).

När man läst Karl Schlögels fackprosa i Terror och dröm. Moskva 1937 och fått en så stark överblicksbild av dessa år framstår den skönlitterära versionen mer som komplement och fyllnadsmaterial. Väl medveten om att det finns ett mått av orättvisa i det påståendet vill jag ändå framhäva just Victor Serges roman Fallet Tulajev som kommit i en nyutgåva med en reviderad översättning och förord av Susan Sontag. Det som i första hand gör romanen intressant är att den utifrån enstaka individer skildrar det paranoida politiska klimatet i Stalins krets. Fanns det inte fiender så uppfann man dem. Och Serge visar hur jakten på fiender grep vitt omkring sig också i landets styrande skikt. Den ena dagens jägare blev nästa dags offer. Fallet Tulajev skildrar också en viktig och avgörande händelse i Europas historia, nämligen det spanska inbördeskriget, där Stalins och Sovjetunionens roll var att försäkra sig om total maktkontroll. Samtidigt måste jag understryka att George Orwell skrivit den verkligt intressanta boken om detta med Hyllning till Katalonien, där han bland annat skildrar hur kommunisterna förföljde och dödade medlemmar ur POUM

Samma skeende finns med i Serges roman, om än mer pliktskyldigt som ett exempel på hur Sovjetunionen lade sig i andra länders skeende. Jag skulle däremot med stor glädje sätta Serges roman i händerna på människor som inte har den grundläggande kunskapen om Stalin-tidens terror. Den ger med sina starka skildringar av privatlivets och vardagens katastrofer en bild av hur terror fungerar, nämligen att den alltid håller folket i ett slags rädsla eller skräck, även om man inte själv drabbas. Det oförutsägbara är nyckeln till makten. Folket ska veta att varje dag kan vara den sista. Åren 1936-1938 mördades ofattbart många människor av denna regim. Victor Serges roman är ett av många vittnesmål om den tiden.

Eid Al-Adha

"Eid Al-Adha är en högtidsfest som firas den 10 dagen av den sista islamiska månaden Dhu Al-Hijja. Allah har markerat några av de tolv islamiska månaderna bättre än andra. En del dagar är gyllene tider för en muslim där belöning av enkla goda handlingar multipliceras rikligt. De kommande 10 dagarna är just nu en gyllene period för en troende muslim. Dagarna innebär milstolpar fyllda av dygder att ta lärdom av. Dessa 10 dagars frukter av goda gärningar multipliceras och en muslim kan lättare uppnå frälsning inom denna period."

Så skriver Islamiska förbundet i Sverige inför fredagens muslimska fest. Jag ser på bilden från London och frågar: vad är det exakt som är en god handling, och hur ser den ut i relation till den icke-muslimska mänskligheten?

Jag tror att det finns en poäng i att man tar de muslimska deklarationerna på allvar och ställer seriösa frågor i anslutning till dem. Jag har nämligen svårt att se att en jämförelse mellan vardaglig praxis och religiöst fromleri skulle utfalla till det senare fördel. Som i det mesta som har med religionspolitik att göra.

Pamela Geller och kreationisterna

Joseph Farah

Det är ingen hemlighet att jag hyser en stor motvilja mot amerikanska Pamela Geller. Eftersom hennes nätverk tycks spela en allt större roll också i länder som Sverige och Danmark har jag börjat rota lite i hennes miljöer.

I natt hittade jag den här krönikan av henne. Den skiljer sig inte mycket från propagandan hon publicerar på sin egen blogg. Men platsen hon skriver krönikor för är av annat slag. Det är WND, som drivs av Joseph Farah, nyhetstjänsten som bland annat, med hjälp av Israel Today erbjuder nyheter från Israel "ur biblisk synvinkel":

"Israel Today describes itself as a Jerusalem-based news agency providing a biblical and objective perspective on local news."

Till amerikanska politiker skickar WND ut en bok och en film producerad av Farah, den heter "Isaiah 9:10 Judgement". Den presenteras bland annat med orden:

 "The book and the documentary are dire warnings of God’s judgment impacting America right now following a pattern observed in the Bible..."

Den kristna kreationismen tycks omhuldad på WND och man behöver inte leta länge för att se att man också ansluter till den opinion som utifrån kristen messianism förbereder "Guds rike". Farah menar att det är "muslimska grupper" som stödjer "homosexualitet i avsikt att förstöra Amerika". Det skulle "tjäna islams långsiktiga syften."

Och så kan man läsa om filmen som Farah producerat:

"Acclaimed filmmaker’s remarkable case that Obama’s dad was communist"

Det påståendet brukar skruvas ytterligare ett varv hos Geller, som menar att Obama själv är såväl kommunist som muslim (och kanske inte ens amerikan!). Det finns all anledning att syna Pamela Geller och hennes allierade närmare. Det kommer jag att göra framöver. Här kan du läsa annat jag skrivit om dem.

Inre frihet. Dröm

Jag drömde att jag var i Japan. Jag vände mig om i sängen. Där låg hon. Jag kände igen henne men förstod inte varför hon låg bredvid mig. Sträckte mig efter vattenglaset, jo där var det, precis där jag ställt det igår. Drack en klunk, gick på toa, tillbaka in i sängen. Jag vände mig om. Nu var hon borta. Slöt ögonen. Slöt dem och sjönk. Tillbaka i Japan. Höll hennes hand. Såg att hennes ögon var öppna inne i mina slutna. Världen var en, världen var hel och jag sov.

(Ur min bok Inre frihet, 2007)

Den perfekta människan i Jørgen Leths tappning

Bodil Zalesky påminde mig idag om danske filmaren och författaren Jørgen Leths fina gamla miniatyr Den perfekte menneske (ni som följer min blogg har förstås sett att han dyker upp här med jämna mellanrum, inte minst med anledning av de böcker som heter Den uperfekte menneske - det är väl det vi lär oss, att gå från förväntningarna om det perfekta till... tja, det operfekta). Titta och njut, den är med engelsk hjälp för er som inte kan danska:

Gideon Levy: Gaza - mitt älskade

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Haaretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden.
 
Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria.

Gideon Levys bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.

När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:

“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”

Yeshayahu Leibowitz

Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.

Patrick Modiano: Lilla smycket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pontus Grate)

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.

"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."

Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.

"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."

 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.

Triangeln i Malmö. Ur ett manus under arbete

Triangeln, tidigt 1950-tal. Ännu var det "folkhem".

Triangeln i Malmö (vi sa Triangelen på malmöitiska). 1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot Konditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

Bellevuegården, flykten 1981. Redan då så illa, nu ett getto bland andra getton i Malmö. Caldarasfamiljens nattliga balkongfester, jugoslavernas knivslagsmål i trapphuset, knarkarnas dreglande hundar. Skabbigheten, livsfaran och de blå polisljusen.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

Gästblogg: Snaphanen skriver om nederlagets hjälte och Rosenborgs slott i Köpenhamn

Det finns många goda skäl för mig som Kristianstad-bo att med öppna armar ta emot detta vackra bildreportage från min vän Snaphanen i Köpenhamn (Snapphane stavas på danska med endast ett p, Snaphane). Och väl här vill jag förstås visa det för er alla. Titta på hans vackra bilder (klicka på dem för helskärmsformat), läs hans text vars danska är allt annat än svår (och i annat fall: betrakta den som den nya veckans första språkövning) och klicka på länkarna han anger.

 Nu talar vi om kungen som grundlade denna min skånsk-danska hemstad, Kristianstad, och som i så hög grad präglat den. Läs och lär:

***

Jeg bor ikke så langt fra Rosenborg Slot. Christian IV byggede det, han boede der helst og han døde der i vinterstuen 1648. Jeg kommer der ikke så tit, som jeg burde, men jeg ser blandt turisterne københavnere med en hengivenhed, der næsten minder mig om de gamle, sortklædte romerske damer, jeg har mødt ved Augustus alter for Pax Romana, Ara Pacis, til trods for at Christian Firtals bedrifter hverken var fred eller velstand, men snarere krig, tilsætning og ruin.

Han byggede, drak og horede og fik treogtyve børn med koner og elskerinder, drog os inde i krige og til slut til freden ved Brømsebro, hvor den danske dominans i Norden ophørte, og alligevel elsker vi ham. Måske fordi han er nederlagets helt, som er vores eget selvbilledes sidste tilflugt i lommeformat.

Jeg var der og tog nogle fotos: Hans skrivebord, vinterstuen hvor han boede og døde i 1648 og riddersalen på anden sal, som er lystslottets paraderum, der minder os om hvor store vi var, og hvor små vi nu er. Vi er så små, at vi må puste os op (Anders Fogh) eller lade os invadere af fjendtligsindede folkestammer (lands-luskefisene Thorning, Nyrop, Helweg, Jelved, Vestager, Søvndal, Gammeltoft Hansen og Enhedskommunisterne), og uddelegere vores sidste magt til Bryssel for at flagellere os selv.

Halvér antallet af Foketingsmedlemmer, når de alligevel ikke vil magte mere en 40 % af fordums magt, som sukker-, tobaks- og fedtskat. Så er der alligevel mere format over at satse på at drikke som en svamp, tabe det halve land, bygge nogle byer og få tyve børn. Vi har ikke set noget, der bare dufter af det siden Per Hækkerup døde i 1979 for bare artige, akademiske vinkelskrivere, og der er ingen andre der gider høre på dem, end dem der får penge for det.

Renæssance-mennesker kommer ikke frem i verden længere. Personligt sprang jeg hele sidste valgkamp over, og gik hen og stemte på dem, jeg har stemt på i elleve år. Er de andre mere flittige, behøver vi slet ikke noget folketing mere, så sandt som folket også bliver en fiktion.

Selv om hans regeringstid var præget af militære nederlag og økonomisk tilbagegang, fremstår Christian 4. som en af de mest fremtrædende, elskede og beundrede konger i rækken. Det skyldes ikke mindst de mange byer, han anlagde: Christianshavn, Christianstad i Skåne og Christianopel i Blekinge, Christiania (Oslo), Kongsberg og Christianssand (Kristiansand) i Norge og Glückstadt i Holsten. Byerne var anlagt efter renæssancetidens idealer: gaderne ligger vinkelret på hinanden. I København efterlod han mange smukke bygningsværker som Børsen, Holmens Kirke, Rosenborg slot, Regensen, Trinitatis Kirke med Rundetårn, der var indrettet som observatorium og udført i røde og gule mursten, (oldenborgernes egne farver), Nyboder, Proviantgården, Tøjhuset og Kongens Bryghus. Desuden lod han Frederiksborg Slot ved Hillerød ombygge til et smukt renæssanceslot. Dermed blev Christian 4. utvivlsomt den største bygherre i Norden. Christian 4.(klik fotos f. helskærm)

Samtliga bilder är tagna av Snaphanen.

Söndagsfrid vid Hammarsjön

Söndagen den 21 oktober. Hammarsjön ligger spegelblank. Inbäddad i det milda, blåbleka ljuset sätter jag mig på den vanliga bänken och ser människor gå förbi mig. Någon rastar hunden, några springer sin vanliga motionsrunda. En hund viker av till vänster för att korsa järnvägsspåren. Jag anar att han vandrat den här rundan många gånger och vet precis vilken väg han ska gå. Han ser upp mot paret som kommer en bit efter honom, som för att bekräfta att det är rätt väg.

Ute på holmarna är det tyst. Söndagens vila och tystnad är det mest välgörande på hela veckan. Jag sitter bara och tittar ut över denna frid, hälsar på de människor som går eller springer förbi bänken där jag sitter.

När jag sitter där kan jag rent av koppla bort allt som tynger i vardagen. Jag rensar mig. Jag låter det tunga bli fjäderlätt, som om det försvann ut över sjön och vidare till havet bortom Åhus. Bakom mig har jag Kristianstad. Framför mig Hammarsjön. Men innan man kommer in i Kristianstad möter man den väldiga vallen som byggts för att hindra framtida översvämningar i staden.

Jag reser mig. Vi beger oss in till centrum. Köper två nybakade croissanter och senaste numret av Axess. För första gången sedan valet 2010 orkar jag öppna tidskriften. Den håller förstås hög klass och skiljer sig från det mesta som publiceras i Sverige. Jag har svårt att se skribenter som Per Svensson. Men å andra sidan kan jag bläddra förbi hans förnumstigheter. Han har nu tjänsten som "senior columnist" på Sydsvenskan i Malmö. När man inte ens ger den mediala överheten tjänster med svenska namn kommer nomenklatura-känslan redan i begreppet. Men jag antar att njutningen (?) av att befinna sig i de högre sfärerna blir större med just dessa nya tjänstebeskrivning. Själv nöjer jag mig med den svenska jag lärt mig. Inget annat behövs. Så vakar jag över ensamheten och njuter till kaffet min croissant.

Höstlöven vid Hammarsjön. Foto alla bilder: Astrid Nydahl

Jag vill här passa på att säga att tiden närmar sig för Black Country-boken. Tryckeriet i Lettland har lovat leverans senast den 5 november. Av erfarenhet vet jag att de levererar i god tid före utsatt datum. Boken kommer att levereras till er i den ordning jag tidigare angivit (först sponsorer, sedan förhandsbetalda och sist de exemplar som skickas till kontakter i den mediala världen).

Les Murray: Längre raklång.

Les Murray: Längre raklång (Brombergs, översättning och kommentarer av Stewe Claeson, Jonas Ellerström och Lars-Håkan Svensson).

Nog är det en högtid när man får en
diktsamling av Les Murray i brevlådan. Originalet heter Taller When Prone. Det är en Murray vi känner igen, en poet som står förankrad i den mylla som är hans vardag, ibland präglad av levandets glädje, ibland av den tyngd tillvaron lägger på våra axlar. Vi vet ju att han skrev en bok om det senare: Den svarta hunden. Murray inte bara vet vad depression är, han har själv varit där nere i det svarta många gånger. Men så lite det syns i denna nya samling.

Här rattar han nu traktorn “uppför Bluelookout/ för att se ut över södra Stilla havet.” Hans hem är också poetens ödmjukt byggda torn för utblick över världen. Han reser runt i Israel med Lasse Söderberg, för att bada i Döda havet, han kommer med snabbtåget till Genève och berättar om en “sångturné i Vietnam.” I Lissabon tackar fadosångerskan honom med sitt Obrigada! Ändå är det hemmavid han är som bäst:

“Den farbror som brukade vår gård
var sin tids arab, han
odlade bränsle åt hästarna
som drog fram på vägarna då.
1914 gjorde slut på det. Kommer
jag att få se bränslegrödor på nytt?
Jag skall färdas med långsamt fordon

innan bilarna blir långsamma som
på den gamla långsamma tiden.”

Och som en ännu en hälsning från en svunnen tid avslutar han den nya samlingen med dikten Stängningsdags hos skomakaren:

“Änkan som lämnar ut
sin makes sista lagningar
alla redan inslagna i tidningspapper

sitter under tiden i den oupplysta butiken
med händerna öppna i knäet.
Hennes hud har nästan blivit slät av den bittra sorgen.

Hon ställer sig på knä i medelhavssvart
och räcker ner de numrerade paketen
som lämnade hon tillbaka alla deras bröllopspresenter.”

Nog är detta poesi som får oss att se in i vardagen med just den ödmjukhet livet kräver av oss. Vi måste inte befinna oss i storstädernas shoppningkvarter. Det finns ett annat liv, verkligare och vänligare, bortom dem. Hos Murray får man det slags mod som för det mesta bara reducerats till ett ord utan innehåll.

Omslagsbilden till Murrays bok är gjord av Andrzej Ploski.

Nej, nej och åter nej - jag är inte mottaglig för telefonsamtal en lördagkväll. Men jag är jag, alltid.

Jag bloggar i eget namn. Jag skriver i eget namn. Jag lever i eget namn.

Så har jag alltid gjort. Jag är Thomas Nydahl. Oavsett vad ni som läser tycker eller tänker om mig är jag alltid mig själv. Det innebär också att ni kan hitta mig i telefonkatalogen och att min bostadsadress är minst lika lätt att hitta.

Men det finns en gräns. Jag godtar inte intrång i det som är mitt privatliv. Intrång kan betyda att någon knackar på min dörr och vill köpa en bok. Intrång kan lika gärna betyda att någon ringer hem till mig en lördagskväll för att diskutera det jag skriver. Det ska jag inte behöva hantera. Varken vänligt eller ovänligt. Om det sker reagerar jag antingen på det ena eller andra viset, beroende på humör och dagsform. Men...

Jag säger det bara en gång och det är nu. Jag säger nej, nej och åter nej. Jag tror att de flesta av er förstår och godtar det. De flesta av er gör förstås ingenting av detta. Men jag väljer ändå att skicka mitt budskap ut i den kollektiva rymden, för att ingen ska missa eller missförstå.

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp..."

"Men ve den nation, vars litteratur avbryts genom maktingrepp - det är inte blott och bart ett brott mot 'tryckfriheten', det är ett förbommande av nationens hjärta, en sönderhuggning av nationens minne. Nationen minns inte sig själv, nationen berövas den andliga enheten - och trots det skenbart gemensamma språket upphör landsmän att förstå landsmän. Stumma generationer lever och dör utan att ha berättat om sig själva vare sig för sig själva eller för eftervärlden."

Så skrev Alexander Solsjenitsyn i sin Nobelföreläsning i litteratur 1970. Den utgavs 1972 i översättning av Hans Björkegren. Naturligtvis kunde han inte hålla den. Journalisten Stig Fredriksson var en länk till friheten för Solsjenitsyn, och han berättar:

"Det var den kvällen i slutet av april 1972 som min karriär som hemlig kurir åt Solsjenitsyn började. Den kom att vara i nästan två år, tills Solsjenitsyn greps och sändes i exil i februari 1974. Under denna tid hade jag ungefär tjugo hemliga möten med honom då han överlämnade material som skulle till väst (...) När jag kom till tillbaka till vår lägenhet efter det där första mötet, tog jag en titt på vad Solsjenitsyn hade gett mig. Han hade fotograferat av manuskriptet till sin Nobelföreläsning (...) Allt gick smidigt vid gränsen, och framme i Helsingfors kunde jag meddela min chef Hans Björkegren att "jag har post med mig från Moskva". Vi beslöt att åka vidare till Stockholm där vi överlämnade Nobelföreläsningen till Svenska Akademien. Nobelföreläsningen offentliggjordes i svensk och internationell press i augusti 1972 (...) Det är en mycket stark text. Den väckte sensation när den kom ut, och den citerades världen över. Detta var första gången som Solsjenitsyn nämnde ordet "Gulagarkipelagen" och gjorde det känt. Han skrev bl a att "där blev det mitt öde att överleva medan andra - kanske med större begåvning och styrka än jag - gick under".

Finns det anledning att tala om detta idag? Det finns särskilt stor anledning att göra det. Vi befinner oss mitt i ett civilisatoriskt skred. Det pågår över hela jorden. I Kina rasar striden mellan två väsentligt skilda vägar, i Indien, i hela arabvärlden, ja också i västvärlden.

Solsjenitsyn säger bland annat att "landsmän upphör att förstå landsmän". Det är just det som sker i ett civilisatoriskt skred. Kommer vi att förstå varandra i Europa när islamismen befäster sina ställningar, antingen på grund av demografiska förändringar eller för att opinionen vägrar se betydelsen av detta och fortsätter att mumla om godhet och tolerans. Landsmän upphör att förstå landsmän i samma utsträckning som litteraturen fjärmar sig från varje betydande social och politisk motsättning och realitet.

Den kriminallitteratur som ockuperar sinnena och förslappar själva förmågan att tänka i Europa kommer att bidra till en försämrad möjlighet till politisk klarhet, analys och skapar istället en pseudo-bokmarknad som saknar varje ambition att vara nationens minne. Om litteraturen kommer att lida av "maktingrepp" (Solsjenitsyns ord) kommer den liksom pressen att verka med en inbyggd självcensur. Vilken makt som underkuvar den spelar mindre roll. Det är själva maktingreppet som är avgörande. Starka särintressen kan inskränka i lika hög grad som statliga myndigheter. En fri ande skapar fri litteratur. En rädd och underkuvad ande skapar skenlitteratur.

Kjell Espmark: I vargtimmen (Norstedts)

Kjell Espmarks bok Minnena ljuger (2010) kallades för en ”anti-memoar”.

Den nya boken, I vargtimmen, är en självrannsakande genomgång av den förras minnen och resonemang. Hans föräldrar och andra närstående återkommer från andra sidan och ställer honom till svars.

Men boken är också en fast förankrad Gotlandsberättelse som utifrån lokala personligheter och historiska skeenden berättar om hur nuet hela tiden infiltreras av det förflutna.

Petsarve, en gård på Gotland, blir därför till en historiernas och skeendenas utsiktsplats. Han talar om det egna författarskapets ”krackelerande sanningar” men han blir gnällig och egocentrisk när han ser att han plockats bort från ett litteraturhistoriskt verk. Varje ny text i boken omges av en dikt.

Dikterna är enastående i sin enkelhet och i sin gestaltning av olika personer. Ytterst blir I Vargtimmen en både vacker och smärtsam meditation över livets förgänglighet, och som sådan inbjuder den var och en till såväl läsning som eftertanke och medkänsla.

Lammens tid

Lamm på södra Öland i vinterskrud. Foto: A. Nydahl

Igår hämtade vi hem årets lamm, 16 kilo fantastiskt kött. Vi köper lamm av en god vän i trakten. De har haft ett bra liv. I år kostade slakten en värkande rygg för vår vän. Han blev attackerad bakifrån av en bagge när han skulle hämta in vårt lamm. Till en kopp kaffe stod jag sedan och packade delarna efterhand som han sågade loss dem från djurkroppen. Firade igår kväll med några grillade lammkotletter till ett rött bordsvin.

Ikväll blir det istället en höstlig lammgryta med äpplen, tomater, lök och vitlök, att hällas över en couscous med gröna ärtor. Så blir fredagskvällen precis vad man kan önska av den. Nu räcker ju inte ett lamm hela året. Men de två stora stekarna garanterar fina sittningar med några vänner under mörka vintereftermiddagar. I lammens tid är jag rätt så tillfreds med livet.

Ernst Jünger: I stålstormen

I ett danskt antikvariat fann jag häromåret en tegelsten: Thorkild Hansens urval av Ernst Jüngers Krigsdagbok, en femhundra sidor tjock volym om andra världskriget, från april 1939 till december 1948. Oupphörligt fascinerande läsning. När därför förlaget Atlantis utgivit I stålstormen (översättning av Urban Lindström), om första världskriget, är det en mycket välkommen läsning. Skriven 1920 når den väldigt sent en svensk läsekrets. Förläggaren Peter Luthersson anger ramarna för Jüngers bok:

”Ska man mejsla ut den position som blev Jüngers under mellankrigstiden, bör utgångspunkten vara den fundamentala upplevelsen och det oreserverade bejakandet av det hävdvunna samhällets sammanbrott och av den förändring som skulle följa, som måste följa.”

Detta är viktigt. Ofta hörs beskyllningen mot Jünger: han är nazist. En lögn får alltid ett drag av sanning om den upprepas tillräckligt ofta.

Men sanningen är att Jünger var radikal på ett helt annat sätt än nationalsocialisterna. Han avböjde 1927 erbjudandet om en riksdagsplats för nazisterna och 1933 ett om att bli ledamot i den nyordnade Tyska diktarakademien.

För övrigt noterar Goebbels i sin dagbok apropå Jünger och dennes vänner redan i oktober 1933: ’De förmår inte inordna sig.’”(Ur Lutherssons förord).

Men det är däremot riktigt att säga att Jünger ville förvandla den borgerliga ordningen till ett ruinlandskap. Han såg sig som både borgarens och småborgarens fiende och han hävdade att de som kom hem från kriget, förvandlade, omskakade, ”ville inte nöja sig med att på nytt börja gå till jobbet, kvittera ut lön, dricka kaffe och bli konsumenter” (Luthersson). Med ord från Jüngers bror Friedrich Georg sammanfattar man kanske allra bäst:

”En allvarligt syftande anarkist måste till att börja med vara: individualist av renaste vatten. Han får inte bilda någon gemenskap, emedan varje gemenskap diskrediterar honom.”

Vill man försöka förstå de väldiga krafter som utlöstes av första världskriget, och därtill för ett ögonblick strunta i krigets kronologi, ska man läsa I stålstormen. Det är en djupt personlig, fascinerande skildring av krigets egen logik, och hur den både äter och härdar, hur den formar och deformerar.

Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham

När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.

Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.

När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.

Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt av det som kallas "arbetsmarknad".

Ouistreham finns här.

Richard Yates: Cold Spring Harbor

Det är oundvikligt att man framöver bara kommer att förknippa Richard Yates (1926-1992) med Revolutionary Road. Förklaringen är enkel: Sam Mendes filmatisering (med lysande rollprestationer av Leonardo DiCaprio och Kate Winslet)! Det finns all anledning att vara tacksam för den. För det första är den mycket trogen romanen, för det andra är den i sig en mycket övertygande filmisk berättelse.

Leonardo DiCaprio och Kate Winslet i sina filmroller.

Men Yates skrev mer, totalt sex romaner och två novellsamlingar. Han har inspirerat andra amerikanska epiker och det är ett symptom på detta, när hans Cold Spring Harbor (Norstedts klassiker, översättning av Kerstin Gustafsson) tillägnas Kurt Vonnegut. Romanen, utgiven 1986, ligger tematiskt nära Revolutionary Road; det är samma sunkiga, lägre medelklassmiljö som utgör scen för en både tragisk och komisk berättelse om den amerikanska drömmen. I Anne Swärds förord finns det ett citat från Yates som på ett kortfattat och träffande sätt sammanfattar hans syn på den egna gärningen:

“If my work has a theme, I suspect it is a simple one; that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy.”

Ja, när jag bekantar mig med de här människorna ser jag att de lika gärna kunde ha varit mina föräldrar och deras krets, vuxna i den tid som både ideologiskt och praktiskt kom att präglas av andra världskriget. Här finns de alla: pappan som inte får åka till fronten därför att hans syn är usel, sonen som avvisas för en bagatellartad åkomma, de blivande flickvännerna, barnen och barnbarnen.

Men det som tycks vara drivmedlet för hela berättelsen heter alkohol. Jag läste nu denna roman under en hel natt, den andra nyktra som jag låg vaken efter en längre period med både dämpande och sövande vinberusning varje kväll.

Det gav också läsningen en särskild lyster, jag kunde identifiera mig med de äldre, föraktade och alkoholiserade kvinnorna i den, de som betraktas som knäppgökar för att de dämpar sin ångest med drinkarna och vinet, medan männen med något slags behärskning sippar på sina glas, också när de ska köra bil. Det är dessa män jag betraktar som främlingar, och det är kvinnornas förtvivlan över möglet, ensamheten, supandet som jag ser mig själv i. Oförmågan att vara "klok", vilsenheten, rädslan att bli lämnad.

Jag tänker inte säga något om bokens intrig. Men nog ser det ut som om Richard Yates för sina romaner inspirerats en del av den slump som styr människorna in i varandras liv. Denna slump övertygar från det första motorstoppet till den sista repliken från en nybliven ung mamma.

Männen fick inte bli soldater. Kvinnorna visste inte ens att deras män längtade till andras famn när de besökte dem på BB, dessa nyförlösta och drömmande hustrur. Visst är det tragiskt. Men det är också komiskt. Om man inte bara vill skrika och gråta över det man ser i spegeln måste man skratta, också när det gör riktigt ont.

Malala Yousafzai - en symbol för striden mot islamismen, för friheten och kvinnors utbildning

Den här fjortonåriga pakistanska flickan, Malala Yousafzai, gjorde det mest förbjudna. Hon levde som en fri och skapande människa. Hon drev en blogg, hon talade sig varm för flickors utbildning. Vid skolbussen blev hon skjuten av den islamistiska pöbel som kallas talibaner.

Under tisdagen blev hon inlagd vid det nybyggda Queen Elizabeth-sjukhuset i Birmingham, West Midlands. Där har redan ett antal män försökt komma in under förespegling av att vara släktingar till henne. De avvisades av polis.

Det gör mig väldigt upprörd att tänka att det bland de pakistanska muslimerna i Birmingham - om vilka jag bland annat skriver i min nya, kommande bok - finns män som drivs av ett sådant hat mot friheten och de fria kvinnorna att de vill fullborda talibanernas attentat och verkligen se till att Malala Yousafzai dör.

Det är så sanningen ser ut min goda svenska vänner, ni som talar om "islamofobi" och "rasism". Ert slagordsmaskineri har hakat upp sig och vägrar se hur verkligheten ser ut för de människor som plågas av islamismen. Hellre lyssnar jag till alla de kvinnor som nu går ut på Islamabads gator i sympati med Malala Yousafzai. På deras plakat står det att de betraktar flickan som en "fredens ambassadör för det progressiva Pakistan". Kvinnorna som demonstrerar bär inga slöjor eller niqabs. De låter sitt hår falla fritt. I många andra städer, och i andra länder förekommer liknande solidaritetsmöten och allmänna bönestunder bland de kvinnliga studenterna, för Malala Yousafzai.

Barnbarnet Almas skrivande

Mitt barnbarn Alma håller sedan någon månad tillbaka på att skriva en bok. Hon miste sin bror Alfons i barncancersjukdomen neuroblastom. Efter de första kvällarnas skrivande ringde hon mig och berättade. Hon vill skriva en bok för att andra barn ska förstå hur det känns att förlora sin bror.

Det här är mycket seriöst från hennes sida. Hon vill berätta både om den fasansfulla sjukdomen och om döden. Den kom ju alldeles för tidigt in i hennes familj. Alma är en klok och eftertänksam flicka. Hon vill inte bli störd när hon skriver. Sakta växer orden till meningar och berättelsen vilar både i hennes tankar och händer. Bilden är alldeles nytagen. Få saker gör mig så glad som att se ett barnbarn skapa. Det är det flera av dem som gör. Skrivandet är i sig ett sätt att hantera det svåra. Det erfar Alma nu varje gång hon sätter sig vid datorn.

Döden. Livet. Hastigheten.

Simrishamn i augusti. Foto: Astrid Nydahl.

Farten med vilken livet rusar fram skrämmer mig alltmer. Jag har länge försökt tänka på döden dagligen, hålla medvetandet om döden på hög nivå. Många har dött i min krets, nära vänner, familjemedlemmar, ett barnbarn... och varje gång jag påminns om döden måste jag också reflektera över min egen dödlighet. Jag har ett antal kroniska sjukdomar som kan gå över i något helt annat mycket fort. Jag tänker ibland när jag sitter bekvämt och ser en bra film att jag kan vara död innan den ens hunnit till slutet. Och jag tänker det när jag läser eller skriver. Mitt i en mening kan.... ja, det kan vara så att döden slår till mitt i en mening. Under hela arbetet med nya boken Black Country, fram till överlämnandet till tryckeriet för en vecka sedan tänkte jag på döden. Skulle jag hinna göra boken färdig? Nu vet jag att den kommer att levereras och därmed också skickas till sponsorer och förhandsbeställare. Men blir det jag som gör det? Det är faktiskt inte möjligt att besvara en sådan fråga. Vet jag ens vad som händer i eftermiddag? Nej, det gör jag inte. Jag vet egentligen ingenting annat än det jag befinner mig i just nu, vid datorn tisdagen den 16 oktober 2012, klockan 11.24.

Per Ahlmark: Gör inga dumheter medan jag är död. Memoarer (Atlantis förlag).

Tisdag är det idag, tisdagen den 16 oktober 2012. Jag har mycket att läsa och om det fortsätter att på sjätte dagen regna gör jag det med glädje. Men jag vet att jag därmed försummar bloggen. Därför lägger jag idag ut en repris från oktober 2011. Det gör jag med gott samvete därför att den texten handlar om en bok som jag tycker att man ska läsa, alldeles oavsett var man själv befinner sig på den politiska skalan.

***

Jag har läst och grunnat på vad jag kan säga om Per Ahlmarks memoarer och kommit fram till att det vore ytterst oklokt att säga någonting utan att börja med den bild av honom jag burit med mig genom åren.

Alltså: Ahlmark som rött skynke för en ryggmärgsvänster som diskvalificerat allt han sagt. Ahlmark som Israelvän (helt otidsenligt, idag ska man vara Hamas-anhängare), Ahlmark som antikommunist (också det otidsenligt, man ska vara antifascist, endast och allena det - hävdar man ett motstånd också mot andra totalitära läror förlorar man fokus, sägs det), Ahlmark som borgerlig partiledare (den rättfärdige är idag sosse eller vänsterpartist, förstås). Skämt å sido, Ahlmark står för allt det som mediavänstern föraktar. Han har stått där länge, till synes orubblig för den som vägrar se nyanser. I själva verket är hans livsgärning präglad av självrannsakan (och inte minst i memoarerna får man exempel på det).

Javisst, så har det varit. Och så är det alltjämt med partiledare, de präglas av och präglar oss med sin offentliga roll och gärning (och endast det som skrivs in i årskrönikorna tycks bestå). Ahlmark var vice statsminister en gång i tiden. För de aktivister som drivs av lättja blir det ett argument att han en gång önskade de sparkade fabriksarbetarna lycka till. Det är som Friggebo och We shall overcome. Det blir en lustighet som ingen behöver ta ansvar för. Och då behöver man inte se bakom senaste Rapport-sändningens rappa nyheter.

Nå, under många år skrev jag i Judisk Krönika om kulturhistoria och spåren i Europa efter förintelsen. Det slutade jag med i samma stund som redaktör Jakubowski fann anledning att driva med de judar som ville stifta fred med palestinierna. Under dessa år fann jag dock att jag, en gammal revolutionär från Malmös allra värsta vänster, stod vid samma vägmärken som Ahlmark. Jag ser också i hans självbiografi att våra vägar korsats. Hans berättelser om poeten Yehuda Amichai gör mig rörd, inte minst för att jag själv hade förmånen att få besöka honom i Jerusalem tillsammans med hans gamla elev, Ofra Ben Jakov, som då var en av mina guider i den israeliska huvudstaden, Ofra som kommit till Israel med sina föräldrar från Yemen.

Men Per Ahlmark är, trots den viktiga solidariteten med det judiska folket, så mycket mer. Han är i mina ögon en av de modigaste och mest rakryggade just för att han lämnade både regeringen och partiledarskapet av inre övertygelse. Han var inte gammal då. Men beslutet hade mognat i honom. Han ville något annat. Han ville vara en fri intellektuell. Just därför tackade han nej till alla reträttplatser som erbjöds honom. Han ville inte bli ambassadör eller landshövding. Han ville bort från alltsammans.

En ung Per Ahlmark med
Israels förste ledare Ben Gurion.

Jag har sett kritiker som gnäller på honom för att han öppenhjärtigt kritiserar partikamrater. Jag har sett att hans fria ord gör att människor blir generade och betraktar honom som en demagog. Men kära nån, är det inte just hans orädda och rättframma berättelser som gör hans memoarer så läsvärda? Vad skulle vi ha för glädje av en memoar som strök både det förflutna och det samtida medhårs? Jag tycker det är både lämpligt och lyckat att han skärper tonen mot liberaler som saknar hållning.

Det finns ingen anledning för mig att gå in på detaljer. Den som söker sådana hittar naturligtvis rätt födelseår, rätt ministerår och andra uppgifter om Ahlmark som poet och skönlitterär författare. Memoarerna innehåller också allt man kan tänkas vara intresserad av i den meningen. Det som jag tycker är viktigast, är att vi med Ahlmark får en memoar som utgår ifrån ett liv i den politiska toppen, skriven med just den distans som avhopparen kan tänkas ha. Han är en fri ande, och det är som en fri ande han inger respekt. Också i memoarboken.