Karl Schlögel: Terror och dröm. Moskva 1937 (Natur & Kultur, översättning av Peter Handberg).

Jag har just läst ut Karl Schlögels 760 sidor tjocka bok Terror och dröm, Moskva år 1937 och vet inte hur i hela friden jag ska kunna skriva om den. Det var något av det mest skakande och fascinerande jag läst i mitt liv, om allt det som heter kommunism, stalinism, terror och despoti.

Jag är tacksam för att förlaget och Peter Handberg med denna översättning ger svenska läsare en möjlighet att ta del av den. Viktigare läsning kan jag inte föreställa mig. 

Jag har tagit lång tid på mig att läsa. Det finns inga enskildheter jag vill sätta fingret på, men frågan är om inte den avslutande berättelsen om Bucharin tar priset eftersom den visar oss en djupt bildad man som inte förstår varför han måste dö, och som använder det sista året i sin cell med att författa hela fyra verk, varav ett en roman om den egna barndomen och uppväxten. Bucharins exempel kan nog i olika hög grad överföras till många av de socialister och/eller kommunister som blev offer för den egna idén. De vet att de hört till partiets och statens toppskikt, de vet att de arbetat utifrån dess riktlinjer (som de själva bidragit till att formulera) men sitter till sist ändå i fängelsecellerna och väntar på att först ”erkänna” i skådeprocesser och därefter bli avrättade. Stalin var skoningslös. Hans öra aldrig villigt att lyssna till de närmaste ”vänner” och politiska ”kamrater" han skickade i döden. Besluten var fattade, bekännelser skrivna långt innan de anklagade ens förts in i rättssalarna. Brev med vädjanden, förklaringar och klagovisor därför meningslösa. 

Men det märkvärdiga med Schlögels bok röjs ju redan av titeln Terror och dröm. Det pågår nämligen något helt annat medan nackskotten träffar de infångade och massgravarna fylls. I Moskva byggs det. Det byggs och skapas nytt. Boken pendlar mellan beskrivningar av terrorn och drömmen. Samtidigt som 1,2 miljoner människor dödades 1937 växte det "magiska" nya landet fram inför världens ögon. Industrin, filmen, tunnelbanorna, flodernas lopp, allt detta som Stalin satte sitt namn på, det som skulle skapa också "den nya människan", illusionen som lurade så många. Mordindustrin malde dygnet runt. De i förhand fastställda kvoterna skulle fyllas, sak samma om de som dödades inom ramen för kvoterna hade begått något brott eller ej.

Drömmen är att detta samhälle ska överträffa allt tidigare känt. En traditionell kristen kultur ska malas sönder, kyrkor och katedraler rivas eller få nya användningsområden. Kommunismen ska bli den nya tron. I namn av ett slags ”vetenskaplighet” kostade den på sig personkult. Stalin blev en Kristusfigur för den nya tidens behov. Han hade det gemensamt med alla de kommunistiska partiernas diktatorer. 

Men hur skapas en dröm samtidigt som terrorn pågår? Schlögel visar att den kanske rentav fick människor att titta åt ett annat håll. Även om grannarna hämtats ville man själv leva i tron att man stod utanför det skeendet. Moskva blev en gigantisk byggarbetsplats. Filmerna spelades in och blev succéer, Sovjet-Hollywood tidens filmfabrik. Pusjkin firades. Barnböcker massproducerades. Radion steg fram som Moskvas bästa bidrag till känslan av global närvaro och nationell gemenskap. Stalins röst trängde ända in i vardagsrummen. Tiden fick nya hjältar att se upp till, äventyrsresanden följdes, Stalins aviatörer stod i centrum för dyrkan, och den sovjetiska jazzen, djaz blev 1930-talets melodi.

Kunde det ha gått på annat sätt än det gjorde? Med tanke på allt som konstruerades förfäras man av allt det som destruerades, inte minst alla de mördade och nedgrävda, som representerade det moderna Moskva med alla sina yrken, tillhörigheter, sociala skikt och åldrar. Nej, det hade inte kunnat gå annorlunda. Stalin och hans servila partifunktionärer var förvisso människor, men de tycktes alla predestinerade att agera och leva i enlighet med den totalitära tankens alla handlingsformer. Samtidigt som de förkunnade en ”monolitisk enhet” predikade de krig mot ”fienderna”. Att dessa ”fiender” alltid hittades berodde inte på en skicklig säkerhetstjänst utan på en partibyråkrati som i förväg angav vem och hur många de var, och hur rättegångarna och straffen skulle skötas och utdömas. Sist och slutligen blev också de som fastställt kvoterna offer för monoliten. Från åklagarämbetet till massgraven var vägen förfärande och förbluffande kort. Ingen gick säker, allra minst kommunistpartiets egna soldater och befäl. 

Det är en alldeles kuslig bok Schlögel skrivit, och trots att jag under åren läst många böcker om epoken tycker jag att han är unik i det avseendet att han träder in i detta terrorns och drömmarnas år, och så att säga på plats berättar vad som sker. Att Stalin och den sovjetiska kommunismen alls kunde hålla det väldiga landet i ett järngrepp visar hur totalitarismen fungerar. Den styr med sådan kraft att människornas rädsla blir det effektivaste medlet mot en längtan efter något som möjligen kunde kallas frihet. Att överleva terrorn blev kanske en viktigare längtan. Alltför många misslyckades.