Resorna i muslimska länder

En ung Kaddafi i Benghazi, 1983. Foto: T.N. Redigerad av Steen R.

Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste jag i olika muslimska kulturer utan att ens särskilt mycket tänka på vare sig islam eller islamism. Kanske hade det mycket med tidsandan att göra, ty varken i Albanien, Libyen eller Palestina såg man särskilt mycket av yttre symboler.

Östra Jerusalem. Foto: T.N.

Slöjan var något som bara åldrande kvinnor använde (och yngre kvinnor med slöja var undantag, kanske just därför tog jag bilden ovan i östra Jerusalem, en januaridag 1990 på väg till palestinska dagstidningen Al Fajrs redaktion där jag skulle träffa Hanna Siniora). På universiteten och i stadsmiljöerna såg jag sekulariserade, frimodiga och enkelt klädda unga kvinnor. Inte ens i flyktingläger på Västbanken fanns slöjan eller andra för islam numera obligatoriska, tvingande symboler.

Här bodde man billigt, men kallt.
Hotell Imperial i Jerusalems gamla stad.

Albanien var förvisso ett land som under Enver Hoxhas diktatur förklarat sig vara världens första ateistiska stat (trots både katolska och muslimska traditioner). Albanskheten blev istället landets religion. “Hellre äter vi gräs än underkastar oss någon annan” var Hoxhas legendariska yttrande som blev ett slags första bud från den totalitära staten. Man byggde om moskéer och kyrkor till sporthallar och utställningslokaler. Albanskheten hade - sin extrema nationalism till trots - några profeter. De var samma profeter som i andra stater styrda av kommunistpartier: Marx, Engels, Lenin, Stalin.

Lenin-Stalin-muséet i Tirana, 1978. Foto: T.N.

I Libyen var det den gröna flaggan och bilden av Kaddafi som utgjorde statsreligion. Kaddafi hade medvetet arbetat för att minimera imamernas roll i samhället, och hans program för "kvinnlig frigörelse" (en eufemism för att kvinnor skulle förvärvsarbeta, göra värnplikt och annat som varit förbehållet männen) var mycket likt det albanska. Det ena samhället viftade med röda fanor, det andra med gröna, men de totalitära ideologierna liknande varandra mycket. Trots Kaddafis uttalade mål att tränga tillbaka islamismen finansierade han moskébyggen över hela världen, bland annat den stora moskén i Malmö. Jag har under åren alltmer lutat åt att dessa moskéer var allt annat än en religiös intressefråga för Kaddafi, snarare skulle de utgöra fysiskt påtagliga möjligheter att sprida “den tredje universella teorin”, vilket var detsamma som Kaddafis gröna bok. Att islamisterna var en av flera starka krafter i östra Libyen behövde vi inte tvivla på. Inte heller att deras revolt i många avseenden handlade om detta. Redan tidigt talade man om Kaddafi som en otrogen och han har länge haft en organiserad islamistisk gruppering emot sig. Flera av de ledande islamisterna hade han kastat i fängelse, men släppte ut dem just när revolten börjat. Det lyckades inte blidka upprorsmännen i de östra provinserna. Idag har vi facit: islamisterna, muslimska brödraskapet och wahhabiterna vid makten, inte bara i Libyen utan bland annat också i Egypten.

Tel Aviv, centrala gamla busstationen. Foto: T.N.

Att despotin skulle smulas sönder i Libyen var lika självklart som att den gjorde det i Albanien. Vad som kommer att ske i Libyen är också lika svårt att sia om som det var i den albanska fallet. Sönderfallet efter Hoxha ledde först till ekonomisk kollaps genom pyramidspelen och sedan till ett inbördeskrigsliknande tillstånd efter att de militära förråden plundrats. I Libyen finns det mycket som påminner om detta, men i och med NATO:s inblandning fick landets östra revolt en helt annan betydelse. Men ett är säkert: både islam och islamismen stärker sitt grepp om befolkningen, nu i Libyen liksom skedde i Albanien på 1990-talet. I Palestina är det däremot mycket svårare att säga något om situationen, eftersom två parallella processer utvecklas, dels med Hamas-styret i Gaza, dels med den Palestinska myndigheten på Västbanken. Att islamismen är extrem i Gaza innebär framför allt en helt kringskuren möjlighet för kvinnor att leva som fria varelser, men gör också de rigida moralmyndigheterna till en daglig plåga.

Gränskibbutzen Israel-Libanon, Rosh Hanikra.
I samtal med Gil Livni. Foto: Dov Randel.

På de palestinska universiteten på Västbanken ser man också en islamiseringsprocess. Jag har själv vid ett flertal tillfällen besökt Bir Zeit-universitetet utanför Ramallah och alltid slagits av de frimodiga unga kvinnorna där. Idag bär man med självklarhet slöja eller niqab också i dessa unga kretsar. Vad det säger om framtiden vågar jag inte ha en uppfattning om, men nog är det ägnat att ingjuta pessimism. Det som varit en mångårig “konflikt” kan väl nu mer beskrivas som ett lågintensivt krig, där islamismen i kombination med de äldre palestinska frihetsrörelserna står inför avgörande steg gentemot Israel. Det är inte utan att jag minns alla de människor i den israeliska fredsrörelsen som på 1980-talet sa, att om man inte erkände och omgående inledde samtal med PLO så skulle tiden rinna ut och de radikala islamisterna ta över initiativet. Precis så gick det.

*

Klockan 18.20. Och så måste jag göra en uppdatering. Har just läst en ny text av Mohamed Omar, som börjar med orden "Jag ber om ursäkt för att ha torgfört  antisemitiska idéer".  Man behöver varken vara överens om detaljer eller större resonemang, men man bör absolut läsa hans text. Den finns här.

Malmömoskén under uppförandet. Foto: T.N.