Lars Bjurman: Idealisk dosering av uttrycksbehovet (Symposion)

För två år sedan släppte tidskriften Res Publica ett extranummer som också blev det definitivt sista. Numret var ett minnes- och hyllningsnummer till introduktören och översättaren Lars Bjurman som avlidit i juni 2008. Det är inte ofta man ser så gedigna och vittfamnande minnesord som i detta nummer. Kvalificerade medarbetare, yrkesmässiga såväl som djupt personliga ord och så förstås huvudnumret som bestod av Bjurmans egna översättningar och introduktioner, en dagbok och utdrag ur en arbetsjournal och så en brevväxling han haft med Ivan Malinowski. Här finns bokstavligt talat allt man önska sig av väsentliga texter: av Brecht, Rimbaud, Alexander Kluge, Heiner Müller, Karl Kraus, Adorno, Lorca, Cortázar och många andra.

Man skulle kunna sammanfatta med ord ur Ulf Peter Hallbergs text Integritetens sköna trollkrets:

”Ibland vill man tacka en människa för den hon är, särskilt när man sitter i ett bibliotek som trots alla tidlösa färdkamrater för ett ögonblick känns tomt och övergivet. Dessa ord rör sig ju precis som de känslor fotografier väcker, i en rymd som inte gör skillnad mellan levande och döda.”

Nu har en uppföljande volym av Lars Bjurmans efterlämnade egna texter utkommit: Idealisk dosering av uttrycksbehovet. Det är en volym som med fördel hade kunnat fylla ut tidskriftsnumret, av den enkla anledningen att man då parallellt med Bjurmans översättningar och introduktioner förstått att han också hade ett författarskap i egen rätt bakom sig, fylligare exemplifierat än det blev. Kanske är det också därför som Res Publica-numret känns så mycket angelägnare än denna volym? Här finns förvisso mycket starka texter, men här finns också ett antal banaliteter – inte minst de i diktens form – som jag inte riktigt förstår skälet till att man tagit med. Vad är en dagsvers mot hans minnestexter? Jag vill inte vara orättvis, detta är kanske bara en humörfråga. Den nya Bjurmanboken är naturligtvis läsning lika väsentlig som tidskriftsnumret av och om honom.

Jag läser just minnena för att de har en språklig och exakt skönhet. Han framkallar de tidiga årens människor och miljöer. Man ser dem. Man hör dem. Här finns en unik förmåga som många samtida författare helt saknar. Han skriver direkt från ögat och örat ner på pappret. Så här:

”Familjen sover, gästlakan är framlagda. Han säger: - Du är en skit. Jag känner igen tonen och vet. En hämningströskel är passerad. Han är ’full’. Men inte mer, det är det viktiga, än att han någonstans inne i sitt tätnande rus förmår hantera det, dölja det i sig, utnyttja det till att säga sanningar. Jag vet vad som ska komma och reagerar inte när han säger det: - Du har mött Jesus.”

Jag tycker också väldigt mycket om hans anteckningar och resonemang av det lästa. Det kan vara Buber, Grundtvig, det kan vara Ovidius. Och så de fina texterna från 1990- och 00-talen, ett slags (livs-)resans provisoriska slutsatser. Seglatser. Språkfunderingar, egna och andras, giftiga tidskommentarer och inte minst de små iakttagelserna, där det skitviktiga i vissa personers uttalanden förvandlas till sand, grus, vind. Nog kunde han dosera, den gode Bjurman.