Men det jag inledde med kommer från annat håll. Vilket tror ni? Just det, en islamistisk predikant, från England, Abu Abdullah Al-Britani, på konferens för radikala islamister, i söndags i Holland, har just avgivit sitt omdöme. Han skäms förmodligen inte ens för att ha infogat Storbritannien i sitt namn. Inte för att han betraktar britterna som bättre än holländarna, men för att han betraktar Al-Britani som den självklara framtiden.
Här kan ni bekanta er med hans predikningar.
De två muslimer som sitter i det holländska parlamentet, Ahmed Marcouch (s) and Tofik Dibi (Grön vänster) , kallar han för ”surrogatmuslimer” och ”idioter”. Och så tillade han att Holland är ”ett smutsigt och snuskigt land”.
Ska man skriva om sådant? Är det inte bara tokstollar vi kan bortse ifrån? Det fanns många som betraktade Hitler och Mussolini som tokstollar. Vi vet hur det gick.
Angående religionskritik så har några forskare med inriktning på religion startat en blogg, Religionsvetenskapliga kommentarer, där de försöker ge ett religionsvetenskapligt perspektiv på dagsaktuella frågor. Verkar lovande så här långt.
SvaraRaderahttp://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/
Tack för tipset Petra, jag ska genast läsa!
SvaraRaderaMan får inte glömma att det krävs en ganska stor folklig mobilisering för att nå sina mål, enbart karismatiska ledare räcker inte. Hitler vann val på ett program där man å ena sidan tillfredsställde kapitalet genom att lova säkra Tysklands överläge på världsmarknaden och i världspolitiken, för de direkta producenterna lovades full sysselsättning och ökad levnadsstandard. Han hade aldrig kommit så långt med bara SA-gatuslagskämpar m.m. om inte Bund der Landwirte som främst organiserade nordtyska bönderna och junkrarna redan hade infiltrerats och tagits över av nazisterna från sent 1920-tal. Bund der Landwirtes program från sent 1800-tal om tullskydd för jordbrukare, statligt ansvar för produktionen, parlamentarismens oduglighet, judars och polackers underlägsenhet m.m. togs över av NSDAP och gav partiet en legitimitet de aldrig annars skulle ha fått, speciellt på nordtyska landsbygden där partiet hade det starkaste väljarstödet.
SvaraRaderaMussolini å sin sida utnyttjade det faktum att arbetarrörelsen i Italien var så splittrad efter första världskriget, där funktionärerna i fack- och arbetarföreningar vägrade stödja lekmännens aktioner eftersom de senare oftast var nyinflyttade från landet och hade annat synsätt än de etablerade funktionärerna. Fascisternas beväpnade ligor med stöd från borgerskapet kunde därför slå ned all arbetarorganisering i Italien för årtionden framåt.
Om jag får komma med ett lästips för en förståelse för hur politisk makt växer fram så rekommenderar jag en läsning av Demokratins bärare (och vars innehåll i mångt och mycket redan finns ute på nätet):
http://www.folkrorelser.org/
Med detta sagt och för att komma tillbaka till ämnet så vill jag säga att det krävs mycket mer innan en person som Al-Britani kan få inflytande över ett helt land. Vilket förstås inte innebär att de kan utgöra en otrevlig minoritet för samhället i form av en maffia eller liknande.
Tack Karl för ditt utmärkta inlägg. Du har naturligtvis alldeles rätt i dina slutsatser. Min formulering om tokstollar var kanske dum, men jag tror du förstår vad jag menar. Inte är jag så naiv att jag tror att de stora 1900-talsdespoterna kunde gripa makten utifrån något annat än en skicklig politisk strategi som förankrats i både överheten (som du visar i din kommentar) och i underklassen och dess längtan efter något bättre.
SvaraRaderaMen Lenins maktövertagande då? Kärnan bestod utav några hundra personer, men genom hänsynslös brutalitet lyckades de krossa allt motstånd.
SvaraRaderaMan får akta sig för att underskatta möjligheten att tillskansa sig makt genom våld och hot om våld.
Tack Anna, det har du alldeles rätt i. Problemet med vår samtid är att det tycks råda något slags konsensus om "revolutionen" i Ryssland. Att det var fråga om en statskupp kanske så småningom sjunker in i historieskrivningarna. Makterövring genom våld är ju ett välkänt fenomen.
SvaraRaderaMan skulle till och med kunna säga - med stort fog - att mycket av det som kallas "den arabiska våren" också varit sådana statskupper.
Tack Karl för recensionen!
SvaraRaderaBeträffande bolsjevikernas maktövertagande skildras det också i Demokratins bärare. Statskupp är att ta i - men visst var det en liten grupp. Dock kunde den rent momentant under 1917 få stort stöd genom att vara det enda organiserade partiet som ställde upp på det ryssarna just då prioriterade - fred och jorden åt den som brukar den.
Sen efter något år förlorade de det stödet eftersom de var lika inkompetenta som alla andra. Men då fick de hjälp av några klumpiga interventioner av Frankrike, England och USA i samarbete med diskrediterade generaler. Bolsjevikerna kunde då enkelt framställa sig själva som fosterlandets räddare och cenmentera sin makt för decennier.
Så kan det gå!