torsdag 15 december 2011

Märkliga dagar.

Märkliga dagar redan då, 1961. Men oskrivna.

Ja, det är sannerligen en märklig dag. Med posten i förmiddags fick jag ett rejält stipendium. Man lyfter en bit från golvet, visslar eller gnolar en sång. Som Strange Days, hämtad ur forntiden, då man ännu var ung och lyssnade till The Doors.

Men så händer det igen, något upplyftande som skingrar en del mörker. Just som vi satt till bords och åt ringde de från Kulturnytt på Sveriges Radio. De ville tala med mig om de litterära priser som finns i vårt land. Det blev ett fint samtal med en reporter som ställde relevanta och viktiga frågor.

Två gånger idag har jag alltså kunnat konstatera: Jag finns! Jag finns! Och det jag skriver blir uppenbarligen uppskattat av vissa, medan andra alltid och konsekvent väljer att vräka sitt förakt över mig.

Nå, 2 x sporre denna torsdag som gör allting lite mildare, försonande, inför det nya året. Stipendiet ger mig möjlighet att återvända till Black Country i England för intervjuer, studier och rundresor i de gamla små gruvsamhällena. Åter finns ett hopp om att den bok jag påbörjade 2008 ska kunna bli klar under 2012. Det blir en resa/bok som tar sin början i kolgruvans svärta och slutar i niqab-svärtan.

23 kommentarer:

  1. Underbar läsning, Thomas. Grattis!

    SvaraRadera
  2. Grattis Thomas! Kul m. stipendiet.

    Vänligen,

    Gunnar

    SvaraRadera
  3. Grattis, den skriften ser jag fram emot.

    SvaraRadera
  4. Jag lyfter här med - av GLÄDJE för DIN skull! GRATTIS!!! =D

    Trolda - kramar =D

    SvaraRadera
  5. Ett stort grattis, Thomas. Skönt med härliga nyheter strax innan jul. Sköt om dig!

    Klas A

    SvaraRadera
  6. Ett stort grattis, Thomas. Skönt med glada nyheter så här i juletid. Sköt om dig!

    Klas

    SvaraRadera
  7. Grattis säger också jag denna mörka decemberkväll.

    SvaraRadera
  8. Det rycker till i den gamla kroppen. Tror mig förstå din glädje, och din ångest samtidigt. Vi har ju blivit äldre. Men vi är ännu unga, nånstans, djupt inom oss.

    Ett sådant återbesök skulle vara fantastiskt att få läsa om. Om du gör det för egen skull, så kan du också göra det för andra. Liksom du alltid gjort.

    SvaraRadera
  9. Å, grattis. Och så fint att fira med The Doors bästa sång också!

    SvaraRadera
  10. Stort, velfortjent til lykke!

    SvaraRadera
  11. Min kommentar måste ha fallit bort på vägen... Allt gott till dig Thomas!

    SvaraRadera
  12. Tack Hanne.
    Tack Kenneth - det är bara den ovanstående kommentaren från dig som anlänt.

    SvaraRadera
  13. Jag ber så mycket om ursäkt, både till dig Kenneth och till alla er andra som inte fått kommentarerna publicerade. Jag såg nu att de alla låg lagrade. Tack för påminnelsen och god helg! Thomas

    SvaraRadera
  14. Grattis Thomas! Vi gläds med dig.

    SvaraRadera
  15. Jag instämmer! Grattis! Så väldigt roligt! Och välförtjänt!

    Madeleine

    SvaraRadera
  16. Roligt att höra Thomas!! Gratulationer från oss båda.

    SvaraRadera
  17. Stort grattis till dig, Thomas, och stort grattis till oss läsare som kommer att få höra om Black Country nästa år - även om jag fasar för skildringen.

    SvaraRadera
  18. Jag stället mig i kö till denna bok också!

    Apropå Doors, så finns deras musik tolkad av symfoniorkester , inkl. "Strange Days", med solo-violinisten Nigel Kennedy på Riders on the Storm: The Doors Concerto.

    Så här presenteras den på Amazon.com:

    Love him or hate him, Nigel Kennedy can play a mean fiddle. And on Riders on the Storm: The Doors Concerto, the violinist, arranger Jaz Coleman, and the Prague Symphony Orchestra pay energetic tribute to--who else?--the Doors. These instrumental string arrangements try their damnedest to avoid becoming elevator-music covers, but they only vaguely resemble the Doors' originals. The violinist loves a jam, and these arrangements thankfully give him plenty of room to solo. The longer tracks--"Light My Fire" and "The End"--work best, with Kennedy offering inspired playing and plenty of drama. Doors fans may be interested in hearing fresh takes on their favorite tunes ("Riders on the Storm," "Light My Fire," "The Unknown Soldier," and more), but those accustomed to Kennedy's more classical endeavors may be disappointed. Oddly enough, the living members of the Doors have nothing but great things to say about this disc. Strange days, indeed. --Jason Verlinde

    Själv gillar jag de låtar som mest påminner om originalen , man allt är intressant

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.