Libyska soldater i Skåne.

Igår meddelade Lunds universitetssjukhus att de inte har en enda ledig vårdplats och att pengarna är slut. Ett enda exempel, alla vet att man kunde rada upp dem, oändligt. Sjukvården i Skåne går på knä. Köerna blir allt längre.

För någon vecka sedan meddelade Skåne-landstinget att man skulle låta en delegation flyga till Libyen för att hämta krigsskadade män till vårt län och ge dem vård. Det ansågs det finnas utrymme och resurser till.

Det fanns reservationer. Människor var skeptiska. Erfarenheten från Danmark, mindre än en månad gammal, visade hur svårt det kunde bli. Att ta emot män från den arabiska fronten var kanske inte så enkelt som man kunde tro. Nu är de här. I Lund, i Trelleborg, i Hässleholm och i Kristianstad. När de flögs hit undrade jag över om urvalet endast skett på medicinska grunder, eller om landstingets herrar också funderat på klaner och andra identiteter i det libyska samhället. De aspekterna är bra mycket viktigare än vad herrarna i Skånehuset ens kan föreställa sig. Eller är det så enkelt att Sverige på grund av deltagandet i sönderbombandet av Libyen har en moralisk/ekonomisk förpliktelse gentemot landets soldater?

Uppenbarligen visste och förstod de ingenting alls av det. De flög ner, besiktigade skadorna och valde de män de ville vårda i den skånska idyllen.

I Åhus, där vi vanligtvis njuter av havet, har man byggt ett antal nya, åttakantiga hus. För sommargäster. Där inhystes för dryga 48 timmar sedan de krigsskadade männen. För 24 timmar sedan bröt helvetet ut. Knivslagsmål. Poliserna som larmats till platsen attackerades och tvingades skjuta skarpt.

Vad är det vi gör? Hur naiva får vi bli? Jag är bara dum som använder ordet vi. Vad det handlar om är med all säkerhet en naiv svensk tjänstemannaklass som tror sig fixa bra affärskontrakt med den nya, islamiska, överheten i Libyen. De kommer att misslyckas. Vreden och rädslan som nu finns bland invånarna i Åhus har säkert sin motsvarighet på andra orter dit man tagit krigstaggade, hetsiga unga arabiska män som gärna fortsätter att slåss.