Liu Xiaobo : Jag har inga fiender, jag hyser inget hat.

Liu Xiaobo: Jag har inga fiender, jag hyser inget hat. Valda texter och bilder (Weyler, översättningar från kinesiska av Anna Gustafsson Chen, Fredrik Fällman, Jerker Hallström, Perry Johansson, Gunnel Nornholm, Perry Svensson, och från tyska av Svante Weyler).

Det finns ett före och ett efter i Nobelpristagaren Liu Xiaobos bok. Före och efter den 4 juni 1989, då massakern i Peking ägde rum. Det är det ena. Det andra är att det finns ett före och ett efter Mao Zedong. Liu Xiaobo redogör för de verkliga förändringarna sedan Mao dött, och han noterar det som förändrats i positiv riktning, men ägnar sig självklart mest åt det som är en kvardröjande totalitär parti- och statsapparat.

Att läsa Liu Xiaobo är att aktivt medvetandegöra sig själv om de motsägelsefulla förändringarna i det Kina som kan sägas vara både nytt och gammalt. Liu Xiaobo är med sitt eget exempel en övertydlig illustration av det gamla välbekanta: om man säger eller skriver sådant som strider mot kommunistpartiets yttrande-monopol tystas man. Att varken Liu Xiaobo eller hans hustru fick komma till Oslo för att hämta priset är en tjock svart linje som understryker det faktum att staten avgör vad medborgarna ska och inte ska.

Men tro nu inte att Liu Xiaobo enbart skriver om Kinas politiska steg på vägen sedan kommunistpartiet och Mao Zedong grep makten. Han visar också hur den senare utvecklingen fostrat människor till lydiga konsumenter. Ettbarns-politiken lade grunden. Ensamma barn blir lätt små kejsare i familjen, och när de väl har trätt in i tonåren är de redan fullfjädrade medlemmar av den kommersiella kulturen. Liu Xiaobo menar att denna utvecklingen ”följer den kraftfulla privatiseringen och det överflödande materiella välståndet.”

Denna kultur blir alltmer ”njutningsfixerad, trivialiserad och ytlig”, dess funktion framstår allt tydligare som det verktyg regimen behöver ”för att upprätthålla diktaturen”. I det här avseendet skiljer sig Liu Xiaobo från de flesta dissidenter. Han ser ingen automatisk koppling mellan kapitalism och frihet. Den fria marknadens lov sjungs numera över hela jorden. Liu Xiaobo förbehåller sig rätten att diskutera också detta, kritiskt och skarpt. Hans konsumism-kritik är inte olik Pasolinis. Han ser också en förbindelse mellan den nya tidens erotiska nät- och bokkultur, där de författare han kallar ”snyggingförfattarinnor” blir förebilder för miljoner unga kineser (som ser en koppling mellan deras erotiska frispråkighet och den materiella rikedom de fått som tack för sina böcker):

”I en kommersialiserad tid när kändisskap är lika med rikedom är erotiskt skrivande inte bara utlopp för sexuella fantasier utan också en extremt lyckad strategi för att bli känd” säger Liu Xiaobo, men tillägger också: ”i Kina är det mest skamlösa och mest skadliga just den politiska skamlösheten”.

Liu Xiaobo skriver nästan programmatiskt när han i punktform redovisar de olika stadierna i Kinas utveckling från Mao och framåt. Han visar hur de olika beståndsdelarna i den mycket hårda diktaturen såg ut. Bland annat understryker han att den totala förstatligande-politiken ledde till att alla kineser förlorade sin ekonomiska självständighet. Partiets organisering möjliggjorde också total kontroll över medborgarna. Den sammanhållande ideologin, inte minst i form av ”en mängd kollektiva masskampanjer” fick folket att uppföra sig som lydiga undersåtar. Detta i kombination med den extrema personkulten av Mao fick till följd att ”en enda hjärna” tänkte åt hela Kina. Det var en ”själslig terror” säger Liu Xiaobo.

En annan intressant aspekt av boken är att den ganska ingående redovisar hur den nya nationalismen ser ut. Under Mao var nationalismen uttryck för en antikapitalistisk propaganda, främst riktad mot USA och Sovjetunionen. Dagens nationalism ser annorlunda ut. Liu Xiaobo menar att den idag är ett ”resultat av blint högmod och smicker av diktaturens makthavare”, formulerad av ”det nya seklets vänsterakademiker och internetpatrioter." Han talar om deras ”blodtörstiga nationalistiska ambitioner.”

Man ska i detta sammanhang också understryka att just internet är ett verktyg som Liu Xiaobo lovprisar. Han menar att dagens dissidenter bara kan verka tack vare internet. Tidigare var varje förbindelse dem emellan livsfarlig, rent fysiskt. Och trots den kinesiska regimens alla försök att blockera internet, lyckas de aldrig hejda den motkultur som där växer fram.

Det är förvisso en mycket mörk bild Liu Xiaobo ger av dagens Kina, men man kommer aldrig ifrån att hans sätt att beskriva situationen också innehåller stora doser hopp och framtidstro. Om det är befogat vågar jag inte uttala mig om, men jag kan säga att hans bok öppnar för ny kunskap om situationen i denna världens tredje supermakt som snart kommer att dominera på ett sätt ingen i väst hade kunnat föreställa sig, och detta trots att kortsiktiga ekonomiska problem kan bromsa det som vi lärt oss kalla tillväxt.