Bergsundsstrand 23.

Den tysk-judiska diktaren Nelly Sachs kom att bli intimt förknippad med vårt land. På flykt undan hotande deportation till koncentrationsläger kom hon under krigsåren tillsammans med modern till Stockholm, där de båda fick bo, till stor del tack vare judiska församlingens ekonomiska bistånd och svenska författarkollegors rådiga hjälp. Om detta har flera böcker på senare tid handlat, inte minst Aris Fioretos Flykt och förvandling, som utgavs av förlaget Ersatz samtidigt med dikturvalet Den store anonyme, 2010.

Nelly Sachs fick 1966, tillsammans med den israeliske författaren Samuel Agnon ett delat nobelpris i litteratur och hennes diktning skrevs för alltid in i den tradition som bars över världen i kraft av sitt ämne och sin lyriska valör. Ingen kan idag tala om litteratur som anknyter till det judiska ödet utan att nämna hennes namn.

Inte minst av det skälet är det djärvt av Arne Sundelin att sätta hennes öde i centrum för sin roman Bergsundsstrand 23. Hans grepp blir inte mindre djärvt av att han kopplar hennes svenska bostad till ett senare öde, berättarens eget, och flätar samma de två personerna i något som liknar en febrig och hallucinatorisk mardröm bortom verkligheten.

Icke desto mindre lyckas han av detta skapa en fascinerande berättelse som går bortom tid och rum, men som i sin konkreta detaljrikedom också blir ett slags biografisk berättelse om flickan Sachs, vars dikt i vuxenlivets Stockholm utvecklas och härdas, över den gripande brevsamvaron med kollegan och olycksbrodern, poeten Paul Celan i Paris, det egna nobelpriset och livets själva slutpunkter.

Ellerströms förlag har nyligen utgivit den gripande brevväxlingen mellan Celan och Sachs. Här uppenbaras också den starka dödslängtan som förintelsens överlevande burit på. För Celans del slutade den med självmord i en av Paris kanaler. Nelly Sachs gick istället in i den psykotiska världen där skiljelinjen mellan verkligt och inbillat suddades ut, och Sundelin skildrar den mycket starkt. Hon var övertygad om att hon bevakades av nazister och att en lägenhet i huset där hon bodde var ett slags "spioncentral".

I ett brev till Celan skrev hon: "En nazistisk spiritistliga förföljer mig så förskräckligt raffinerat med radiotelegraf, de vet allt, var jag än sätter foten. Försökte med nervgas när jag reste. Redan i åratal hemligen i mitt hus, lyssnar med mikrofon genom väggarna…". För dessa groteska och paranoida vanföreställningar togs hon in för vård vid ett flertal tillfällen. Alla dessa förlopp finns övertygande skildrade i romanen.

En nutida centralgestalt hos Sundelin är den unge grabben som målar graffiti på stan. Hans tag består av ett Z. I ett slags lek vänder Sundelin detta Z så att det blir ett N, och de två bokstäverna bildar snart ett NS – en otäck kombination som leder tankarna till nazismen.

Bokens berättare bor i samma lägenhet som Sachs en gång gjorde. Han har hennes porträtt på väggen och identifierar sig starkt med henne. Så läst uppfattar jag Sundelins nya roman som en berättelse om hur vi kan gå in i andra människors identiteter, leva dem och tillsammans med dem glida in i de nojor och de förvanskningar av verkligheten vi tycks behöva för att överleva. Det blir en omärklig glidning över från realiteter till fantasier.

Sundelins roman är en gripande berättelse om människans mörka öde och hennes instängdhet i tid och rum.